- Project Runeberg -  Hjärtats frihet /
106

(1896) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

deles för fort till och med. När han åter stod på trottoa-
ren nedanför artisternas utgång, började han dock att finna
tiden lång, de sista fem minuterna voro lika många evig-
heter. — Hvad var det för dumheter han sagt om tiden
på förmiddagen? Hvad var icke ordet tid för ett ofull-
ständigt begrepp, alldeles så ja . . . lika högtidligt som inne-
hållslöst. Ibland räckte ju tiden aldrig till och ibland . . .
åh han ville inte en gång tänka på det.

Omgifven af en hel flock unga flickor kom Julia utför
trappan. De kände allesamman till den stundande förlof-
ningen och hviskade, pratade, fnittrade, som endast unga
flickor kunna det. Sven kände sig smickrad af deras upp-
märksamhet — naturligtvis å Julias vägnar — lyfte artigt
på hatten för dem alla och väntade tåligt, tills Julia, som i
kväll hade ofantligt mycket att säga dem, behagade komma
till honom. Ändtligen hade hon slutat. Hon trippade
öfver gatan, knäppte ihop händerna kring hans arm och
strök smekande sin kind mot hans axel.

— Äh Sven!

— Julia! — Det låg en verld af beundran och ömhet
i hans röst och plötsligt kändes det, som om han velat
gråta — af sällhet. Skrattet var så vanligt, det användes
som uttryck för tjugotals olika känslor och stämningar,
under det att en mans tårar alltid talade om djup sorg
eller en oändlig fröjd, ingenting annat. — Han grät naturligt-
vis icke, det hade kanske väckt Julias oro och dessutom
varit barnsligt, och han var ju man.

— I morgon kommer jag upp till dig, sade hon och
stötte honom lekfullt i sidan — jag vill se brefvet från
dina föräldrar före någon annan.

— Är det inte bättre, att jag går upp till er?

— Hvarför det?

— Jag vet inte . . . folk pratar så mycket . .

Hon skrattade, ett silfverklingande skratt, som smekte
hans öron.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 16:41:45 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hjartefri/0112.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free