- Project Runeberg -  Hjärtats frihet /
109

(1896) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Med den aningsfulla instinkt, som utmärker alla
älskande, förstod han henne och hans ögon svarade med
en ny innerlig försäkran om evig, outslitlig kärlek.

Ett snöblandadt regn plaskade entonigt mot rutorna
där ute, men för hans inre syn trollade stämningen fram
strålande sol från högblå himmel, smekande sommarvindar
och leende grönska. Hon och han vandrade sida vid sida
i lustgården, där fåglarne drillade sina jublande hymner till
sällheten, där blodröda yppiga rosor bugade på stänglar
utan taggar och där smekande vindfläktar smögo fram
öfver vajande gräs. — Så böjde han sig ned, sökte hennes
lilla hand, som villigt lät sig fångas och tryckte en lång
kyss på den hvita, lena huden.

Hon såg tacksam på honom, men sekunden därpå slet
hon i sin okunnighet obarmhärtigt sönder hans vackra
dröm och började med en lillgammal skolflickas pockande
säkerhet.

— Sven, du borde allt låta klippa ditt hår, det är
rysligt långt i nacken.

Han dolde en grimace och sade i en ton, som han
förgäfves sökte göra så likgiltig som möjligt.

— Jaså är det redan så långt igen.

— Ser du, påstod hon vigtigt — det är modernt med
kort här, och jag vill ha dig så stilig som möjligt, det
begriper du väl.

— Ja visst. — Han tryckte hennes hand, som hela
tiden hvilat i hans, och blef skamsen öfver sin uraktlåten-
het att vårda sitt yttre. Att hon ville se honom modern
var ju helt naturligt. — I morgon skall du slippa klaga
öfver den saken, lofvade han.

En ringning ljöd som ett välkommet afbrott.

— Brefvet du. — Sven ilade ut och kom strax där-
efter tillbaka icke med ett utan tvänne bref. — Du till-
låter väl?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 16:41:45 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hjartefri/0115.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free