- Project Runeberg -  Hjärtats frihet /
110

(1896) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Hvad du är tillgjord emellanåt. — Skynda dig, hör
du, jag är färdig att förgås af otålighet.

— I så fall är det min skyldighet att raska på. —
Han bröt det ena brefvet, hvars utanskrift sade honom, att
det var från modren.

Julia följde hans rörelser i nervös spänning. Af Svens
sätt att tala om sin mor hade hon förstått, att han i allt
ämnade rätta sig efter henne. Skref hon nu och ogillade
sonens förlofning med en kvinna, om hvilken hon ej visste
det minsta, skulle det åtminstone kosta honom stora an-
strängningar att göra modren emot.

För knappt två dagar sedan hade Julia längtat efter
en dylik strid, ur hvilken hon till slut måste gå segrande,
det föll henne ej in att betvifla sin makt öfver Sven, men
nu greps hon af ängslan för en dylik möjlighet. Att till
hvarje pris bespara Sven alla obehag var hennes enda
tanke, han var för god slitas mellan pligten mot sin mor
och pligten mot den, han redan ansåg som sin trolofvade.
Hon följde uppmärksamt uttrycket i hans ansigte och var
nära att skrika högt af ångest och rädsla, då hans drag
hastigt mulnade, sedan han läst ungefär halfva brefvet.

— Hvad är det? frågade hon sakta och grep delta-
gande hans hand.

Han besvarade hennes handtryckning och läste vidare
utan att säga något.

— Sven . . . Sven, hvad är det då!

Han tycktes ej höra hennes ängsliga utrop, han läste
brefvet till slut och sade sedan med ett misslyckadt försök
alt visa en munterhet, som han ej kände.

— Så barnslig jag har varit.

— Har du . . . hvarför säger du det?

— Sätt dig här bredvid mig, Julia! . . . Så där
ja . . . Nu skola vi två tala förstånd. — Ja var inte rädd,
fortsatte han, då hon skrämd gjorde en afvärjande åtbörd
— det skall ej räcka länge.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 16:41:45 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hjartefri/0116.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free