- Project Runeberg -  Hjärtats frihet /
113

(1896) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Sven, sade hom allvarligt — tror du, att jag är
sämre än du, tror du inte, att äfven jag kan vänta?

—- Vänta! — Ordet skorrade i hans öron och han såg
förtörnad på modrens bref, som underrättat honom, att
verkligheten ej var sådan, han förestält sig. — Vet du,
hvad Bagge slängde åt mig i går? Du har ju din frihet,
sade han. Jo jag tackar, en dylik frihet kan jag vara
utan!

— Hvad du ser härlig ut, när du visar ditt missnöje
så där. Stora, långa oförståndiga Sven, begriper du inte,
att vi bägge måste arbeta, arbeta af alla krafter för att bli
något. — Tanken var alldeles ny för henne, hon brydde sig
icke ens om att fråga efter, hvarifrån den kommit så
hastigt, men hennes röst klingade så ovanligt vacker just
nu, att tala förstånd var bestämdt ganska trefligt. Det
var en ny roll, som ytterst sällan spelades af unga damer,
och just därför ämnade hon pröfva sina krafter i den. —
Sven, återtog hon och markerade hvarje ord med ena han-
dens pekfinger mot den andras innersida — vi ha inte
rätt att vara oförståndiga längre, vi äro för gamla . . .
nej inte gamla . . . men ändå . . . Slå nu alla griller ur
hågen och tänk blott på en sak: din uppgift! — Sedan,
när du och jag hunnit det mål, vi sträfva efter, kan det
vara tid att . . . att . . . ja det der vet du nog lika bra
som jag.

Han såg leende ned på henne. Han begärde ej bättre
än att blifva tröstad, och när hon höll sina förhoppningars
skimrande förstoringsglas framför hans ögon, fann han just
det, hon ville att han skulle se, och tyckte, att framtiden
lofvade dem ofantligt mycket. Till en tids väntan tvinga-
des ju hundratals andra, var det då omöjligt för honom
att underkasta sig detsamma?

Den lätthet, hvarmed Julias känslostämningar skiftade,
var ingenting nytt för Sven, men han blef likväl förundrad,
när hon tvärsäkert tillade.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 16:41:45 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hjartefri/0119.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free