- Project Runeberg -  Hjärtats frihet /
116

(1896) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

trodde ligga i detta utrop. Karl såg snopen ut, men så
klarnade hans solbrända ansigte upp och med en slug
glimt i sina ärliga ögon fortsatte han lågt. — Du begriper
väl, att man måste tjuta med ulfvarne.

Sven hade smålett. Sedan klingade bröderna med
hvarandra och Sven såg nyfiket på Karl. Att han genom-
skådat dem alla, den långe, bullersamme landtbrukaren,
det hade Sven ej tilltrott honom.

— Gamla gosse där! Helsa morsgumman särskildt
från mig!

— Del skall jag, du!

Efter supéen drog sig bröderna afsides i en vrå.

— Du ser inte glad ut, började Karl forskande.

— Prat! Jag måtte ha förkylt mig litet och det
gör . . .

Karl slog honom skrattande på axeln.

— Försök inte med mig, afbröt han — jag har lika
goda ögon som du. Men hon är förtjusande och jag för-
står dig.

— Tack Karl?

— Ingen orsak, i ditt ställe skulle jag ha gjort det-
samma.

Sedan talade de knappt med hvarandra. Karl tjöt
med ulfvarne, berättade lagom vågade historier, gjorde
kortkonster — det var ej förgäfves han tillbragt tre år på
ett landtbruksinstitut — och visade sig uppmärksam mot
damerna på ett sätt, som alldeles stälde Sven i skuggan.

Julia fick ingen tid öfver att egna sig åt sin fästman,
hon måste hjälpa modren att fylla en värdinnas pligter.
Hon gled behändigt fram och tillbaka genom rummen,
ordnade glas och kaffekoppar, kastade in ett ord här och
ett ord där och skänkte Sven emellanåt ett soligt leende,
det var allt, hvad hon förmådde åstadkomma. Sven lefde
hela aftonen på dessa leenden och följde henne med blickar,
hvilka talade om hans förtjusning. Hennes tysta, mjuka

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:12:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hjartefri/0122.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free