- Project Runeberg -  Hjärtats frihet /
121

(1896) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

fruntimmer ej kan lefva. — Du lilla kokett der, jag vill,
att man skall se hvilken egenkär varelse, jag målat . . .
Se så blif inte rädd! . . . Tror du inte, jag vet, hur kokett
du är? — Åh jo du. Men det skadar dig ej, koketteriet
kläder dig tvärtom . . . ja lagom koketteri vill säga. —
Han pratade ock skrattade om hvartannat lycklig öfver att
se henne så nära sig, blandade färgerna på paletten och
började ifrigt med undermålningen. — Blif nu inte otålig,
liten, det går långsamt, men . . . Var snäll och vänd an-
sigtet. mer ifrån mig . . . litet till . . . och le, le, som
endast du kan det!

Smittad af hans ifver gjorde hon, som han bad, och
fångade ett solljust, intagande leende.

— Hvad du förstår mig lätt . . . precis så där, har
jag tänkt dig. — Han målade, ändrade, skrattade emellan-
åt, vexlade blickar med henne, skrattade ånyo och kastade
ned hennes täcka ansigte med dess skalkaktiga min à la
tjufpojke på duken. — Ja så . . . så där ja. — Och nu
slut för i dag, min fröken. Du är väl inte trött?

— Jag? Visst inte. — Hon gick fram till staffliet och
såg frågande på det virrvarr af streck och färger, som
tedde sig för hennes ögon. — Nej men hör du, Sven, skall
det där vara jag, det?

— Vänta bara, vänta skall du få se, hur vacker du
verkligen är.

Hon rodnade öfver hans beundran, log mot honom
och haltade in i nästa rum för att taga strumpan och skon
på sig. Sven profvade under tiden en ljusgrå bakgrund
till porträttet men skrapade åter bort den och funderade,
ifall ej rödt draperi skulle passa bättre.

— Nu måste jag gå. — Hon återvände och trädde
smekande sin ena arm under hans. — Jag vågar ej dröja
längre, får pappa veta, att jag varit hos dig, blir han ond.

— Ämnar du dölja det för honom, skall jag själf tala
om, att du sitter modell för mig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 16:41:45 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hjartefri/0127.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free