- Project Runeberg -  Hjärtats frihet /
140

(1896) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

omedvetet måste tillgripa denna utväg för att döfva sina
egna tvifvel.

— Jag tror dig, sade han innerligt — du vet det
bättre än jag . . . din far också . . . Sven ville säga ännu
mer, men det blef honom omöjligt att fortsätta. Han
kände, att han misslyckats i sina bemödanden att draga
henne från allt annat och erfor en bitter sorg däröfver.
Lyckligtvis afbröts han af en ringning på tamburklockan
och erhöll därigenom en välkommen anledning att aflägsna
sig en stund.

Julia log belåtet åt sin seger, men hon var ej fullt
nöjd därmed och pinade sig själf med att fråga, hvarför
han velat förmå henne att lemna teatern. Hennes panna
rynkades under ansträngningen att finna den egentliga or-
saken därtill, men hur hon än sökte, fann hon intet an-
tagligt skäl, tills hon plötsligt blef bjert röd öfver hela an-
sigtet och halfhögt yttrade.

— Nu vet jag, han är svartsjuk, riktigt svartsjuk på
mig. — Långt ifrån att blifva stött däröfver, ehuru svart-
sjukan alltid är förenad med en god del misstro, kände
hon sig stolt öfver att hafva bringat honom därhän. —
Det är rätt åt honom, sade hon hårdt — när han inte för-
står mig, må han skylla sig själf, och nu stannar jag kvar
vid teatern, direktören skall ej lyckas skrämma mig en
gång till.

Brunius och Strömstedt visade sig på tröskeln. Sven
följde dem med en min, som skvallrade om hans nedsla-
genhet. Under vanliga förhållanden hade han säkerligen
ej bedt dem stiga in, men nu gjorde han det för att und-
slippa en fortsättning af samtalet med Julia.

— Vi ha varit ute och drifvit litet, började Brunius
obesväradt, sedan han helsat på Julia, hvars tête à tête
med Sven han tycktes finna helt naturlig — och eftersom
vi befunno oss i närheten, sprungo vi upp till dig i förbi-
farten. Jag hoppas, att vi ej störa?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 16:41:45 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hjartefri/0146.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free