- Project Runeberg -  Hjärtats frihet /
142

(1896) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Hvad skall det tjäna till, invände Sven och rod-
nade, då han såg det spefulla uttrycket i Julias ögon. —
Har du sett Strömstedts tafla än?

— Jag har inte börjat på den, inföll denne bråd-
skande.

— Inte jag heller, svarade Sven raskt.

— Han ljuger, tänkte Julia — så han ljuger. — Och
återigen måste hon förundra sig öfver den glädje hon
kände därvid. Hon nickade gillande åt Sven, som om hon
velat säga. — Det är rätt, gif ej med dig!

Sven bet sig förargad i underläppen, då han mötte
hennes gillande blick. — Hon vet, att jag narras, tänkte
han — och likväl . . . likväl . . .

Brunius bugade sig likt en person, som mycket väl
inser, hur sanningslöst yttrandet är, men som af artig-
het ej vill säga emot.

— Det var en annan sak, utbrast han lätt och tillade
vänd mot Strömstedt. — Det var ju sannt det, vi ha lof-
vat att hälsa på en bekant vid den här tiden, vi måste ty-
värr begifva oss af igen.

— Ha vi? — Strömstedt spärrade upp sina naiva
barnaögon. — Nej men . . .

Innan han hunnit fullborda den dumhet, som sväfvade
på hans läppar, hade Brunins redan fattat Julias hand och
sagt adjö? Strömstedt skakade sitt lockiga hufvud, han
begrep ingenting af detta, men då Brunius gjorde det
bugade äfven han sig och följde kamraten. I tamburen,
slog Brunius Sven lekfullt på axeln och frågade hviskande.

— Hvarför sade du ej, att vi kommo olägligt?

Sven försökte tvinga fram ett leende, men hans leende
blef ett misslyckadl grin, som ändades i en suck.

— Adjö med dig! fortfor Brunius och skakade hans
hand. — En annan gång är du litet mindre hemlighets-
full. — Och med ett öfverlägset leende, som visade att
han ansåg sig vara situationens herre, drog den blifvande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 16:41:45 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hjartefri/0148.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free