- Project Runeberg -  Hjärtats frihet /
150

(1896) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Brunius. — Julia gjorde en grimas och tänkte.
— Jag har rätt, det är inte helt med deras vänskap, de
äro afundsjuka på hvarandra allesamman. — Sedan hon
första gången med afsky skjutit den tanken ifrån sig, hade
den återigen dykt upp inom henne och pockat sig till ge-
hör. Hon sökte jaga bort den, men grinande af skade-
glädje vände den tillbaka, trängde sig på henne och fylde
hennes hjärna, tills hon slutligen öfvertygade sig själf, att
alla människor voro afundsjuka, elaka och småsinta. Hon
började betrakta sig som en martyr för alla andras sämre
egenskaper och intalade sig, att äfven hon måste blifva lik
dem för att komma fram och lyckas, och komma fram det
var för henne detsamma som att lyckas. Det lilla frö,
som direktör Ahlström med slug beräkning sått ut, hade
redan slagit rot, spirat upp, blommat och hotade nu att
bära frukt.

Ungefär tvänne veckor efter hennes samtal med direk-
tören kom lilla Lydia och berättade glädjestrålande, att
hon fått en roll, en riktig roll på sex hela ark. Den där
pladdrande skatan hade erhållit, hvad hon förgäfves efter-
sträfvat. Julia bet ihop tänderna, så att de gnisslade
mot hvarandra, mätte Lydia med en halft hånfull, halft
frågande blick och vände henne sedan ryggen, men djupt i
hennes inre kändes det, som om man tryckt fast en hvass,
spetsig tagg, och hvarje gång, hon såg kamraten, gjorde
den mer och mer ondt. Julia var en lång tid förbittrad
på sig själf, kallade sig i tysthet ett våp och undvek alla
andra.

Lydias debut blef lyckad. Hennes barnsliga uppslup-
penhet och den omåttliga glädjen öfver att ha hunnit så
långt, som lyste fram genom hvarje ord, hvarje åtbörd,
var någonting nytt för publiken. Man applåderade trots
debutantens brist på röst, ja på allt, som eljes ansågs
nödvändigt för en scenisk konstnärinna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 16:41:45 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hjartefri/0156.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free