- Project Runeberg -  Hjärtats frihet /
154

(1896) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ken hans framgång varit betryggad. Aldrig hade han
målat så, men han kufvade sin egenkärlek och gömde den
lilla duken likt en dyrbar skatt, af hvars åsyn ingen annan
än de två finge njuta. Det var en våldsam kamp, han ut-
kämpat med sig själf, innan han nådde detta resultat.
Konstnärsfåfängan hviskade hundratals olika skäl i hans
öron, men han slog ned dem med ett obevekligt. — Julia
kan bli missnöjd, hon skall måhända känna sig sårad där-
öfver, hon tackar mig sedan för, att jag besparat henne
främmande personers närgångna blickar. — Och han dref
sin grannlagenhet ända därhän att icke ens fråga henne,
Julia skulle förstå och uppskatta hans skäl.

Och nu medförde hans finkänslighet alls icke det, han
väntat sig. Af hennes min, af tonfallet i hennes röst och
hennes tvära åtbörder märkte han, hur missnöjd hon var.
Och på nytt måste han förundra sig öfver olikheten i deras
tänkesätt.

— Han blygs öfver sin falskhet, tänkte Julia, högt
sade hon. — Jo nu har du stält till det bra för mig, jag
kommer att bli utskrattad af »David» och Lydia.

Han hade ett ögonblick funderat på att säga henne
hvarför han ej exponerat taflan, nu inskränkte han sig till
att frågande betrakta henne.

— Jag har talat om för dem, att mitt porträtt fins
här, sade hon. — Nu skall den där otäcka Lydia, få något
till roligt, när hon kommer hit och ej finner det.

— Den saken är lätt hjälpt, svarade han med en trött
axelryckning. — Du kan ju bedja dem komma upp på ate-
lieren i morgon, då skall jag visa dem duken, att frun-
timmer få se den har jag ingenting emot.

— Nå ja, mumlade hon vresigt — det är nog lika
bra. — Hon blickade skyggt upp till honom, uttrycket:
att fruntimmer få se den har jag ingenting emot, gaf henne
mycket att tänka på. Var Sven svartsjuk, som hon ibland
inbillat sig, eller . . . och återigen sade hon tyst. —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 16:41:45 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hjartefri/0160.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free