- Project Runeberg -  Hjärtats frihet /
162

(1896) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Det var Lydia, som gjorde henne uppmärksam härpå.
Det blixtrade till i Julias ögon vid ljudet af hennes röst
och plötsligt stötte hon sitt glas mot Svens.

— Din skål, store hjelte! utbrast hon i en ton, som
föreföll henne själf hånfullt skärande.

— Skål Julia! svarade han leende.

— Nu måste jag gå, återtog hon brådskande. — Jag
har mycket att uträtta. Adjö så länge! — Och innan nå-
gon af de tre andra ens tänkt på att svara eller hindra
henne, ilade hon utför trapporna.

Den friska vårvinden smekte hennes upphettade kinder.
Hon gick med snabba steg och beslutsam hållning. Hon
visste, hvad hon hade att göra, hon visste också, hur hon
skulle arbeta sig upp ur den obetydlighet, i hvilken hon
hotade att förkväfvas. Hon reflekterade ej det minsta
öfver, hvad hon stod i begrepp att företaga sig, hon kände
endast, att det sjöd och jäste inom henne, att tusentals
stridiga tankar och känslor hvirflade om hvarandra i en
ohygglig hexdans och hotade att alldeles krossa hennes
stackars förvirrade hjärna.

— Lydia är på väg att lyckas, tänkte hon — och jag,
jag har inte kommit ur stället. — Hon skrattade elakt och
tyst. — Som om inte jag kunde lyckas, jag . . . Åh det är
blott ett tillfälle, som fattas mig, ingenting annat, ingen-
ting annat. — Sven är redan stor eller skall åtminstone
snart blifva det. Alla berömma honom och krusa för honom
och jag, jag är alltjämt mindre än intet. Man märker inte
mig, man glömmer att jag finns till, och han kommer att
se ned på mig och finna, hur liten jag är bredvid honom. Men
jag vill inte vara liten, jag står ej ut därmed. Jag skall
stiga högt . . . högt, mycket högre än han, och sedan är
det jag, som lyfter honom upp till mig, jag behöfver ej
höjas, jag vill det icke, nej icke på det sättet. — Jag kan
komma fram, jag vet priset för den första framgången,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 16:41:45 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hjartefri/0168.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free