- Project Runeberg -  Hjärtats frihet /
165

(1896) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Han försökte att se in i hennes onaturligt uppspärrade
ögon men måste slå ned sin blick för den vilda glansen
i dem.

— Du är upprörd Julia, du mår inte bra . . .

— Nej jag år sjuk, men inte så som du tror. Hjälp
mig Sven, stöd mig . . . och gå aldrig ifrån mig, hör du
det, aldrig! — Hon brast i gråt och borrade åter ned sitt
ansigte vid hans bröst. — Åh Sven, om du visste, om du
visste . . .

Han såg sig hjälplös omkring.

— Kära Julia!

— Nej tala inte till mig i den tonen, jag hatar ditt
förstånd och din godhet, men jag älskar dig, åh Sven, så
jag älskar dig!

— Sansa dig Julia! Försök att vara lugn! — Vill du ha
ett glas vatten?

— Nej, nej ingenting, skrek hon häftigt. — Låt mig
följa dig till utlandet, låt mig följa dig, Sven!

— Min lilla kära, okloka Julia, du vet ej, hvad du be-
gär. Tänk på dina föräldrar, på dig själf!

— Nej jag vill inte tänka, det är förfärligt att tänka,
vet du. — Hon stötte honom ifrån sig och gjorde ett frukt-
löst försök att blifva lugn. — Låt mig följa dig!

— Barn, barn lilla . . . Han visste ej hvad han skulle
säga, men han kände sig så vek om hjärtat, att äfven han
var färdig all brista i gråt inför detta främmande och ofatt-
liga. Hennes bedjande förtviflan rörde honom mer än allt
annet och han var färdig att gifva vika.

— Vill du? frågade hon hårdt.

— Nej Julia . . . fresta mig ej . . . det vore lågt af
mig att begagna en tillfällig svaghet hos dig, sedan ser
du, sedan . . . när jag kommer igen, då du . . .

— Sven, inföll hon bittert — hvem vet, om det inte
är för sent då?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:12:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hjartefri/0171.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free