- Project Runeberg -  Hjärtats frihet /
166

(1896) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Julia! utropade han förebrående. — Tviflar du
på mig?

— Nej inte på dig sade hon nästan ohörbart. Men . . .
men . . . Hon kom åter fram till honom och bad med ett
gråtande barns envishet. — Säg nu, att jag får följa dig,
så blir jag glad, säg det!

— Inser du inte, hur orimlig din begäran är, inser
du inte det?

— Nej — Hon stannade midt i rummet och såg bed-
jande på honom. — Åh Sven, nog kan du säga ja!

Han skakade nekande sitt hufvud, frestelsen blef honom
för stor, han vågade icke ens öppna munnen till ett svar,
röstens darrning skulle ha förrådt, hur svårt det var att
säga ännu ett nej, då allt inom honom ropade ett jub-
lande ja.

Julia stod orörlig, pinsamt länge tyckte han. Därpå
greps hon af en ny tanke. Med brutal häftighet slängde
hon kappa och hatt från sig, gled hän öfver golfvet med
vaggande höfter och ögon, som lyste af en egendomlig,
bedårande glans.

— Nå så tag mig då genast . . . genast hör du! —
Med en styrka, som ingen skulle tilltrott hennes späda
lemmar, drog hon honom ned på soffan bredvid sig. —
Sven, förstår du inte, att jag behöfver ett minne att lefva
på, medan du är borta, eljes går jag under.

Han kände hennes heta andedrägt på sitt ansigte och
den böljande barmen mot sitt bröst, under det att hennes
armar snärjde honom fast vid den unga, jungfruliga krop-
pen. Hans blod strömmade med svindlande fart till hjär-
tat, tinningarne dunkade och hjärtat föreföll att vara en
enda glödande massa stadd i fruktansvärd jäsning. I sin-
nesyrsel besvarade han hennes långa, sugande kyssar och
lindade armarne kring henne, men blott ett par sekunder
varade hans berusning, sedan stötte han henne ifrån sig.

— Julia . . . Julia!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 16:41:45 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hjartefri/0172.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free