- Project Runeberg -  Hjärtats frihet /
167

(1896) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Hon föll tungt tillbaka mot soffans ryggstöd och satt
kvar med slappt nedhängande armar och stirrade rätt fram
utan förmåga att tänka en enda redig tanke till slut. Först
då hon mötte blicken från hans ögon, vaknade hon upp
och kastade sig framstupa, skakad af en våldsam, sönder-
slitande gråt.

Han stod handfallen bredvid henne, begrep ingenting
och visste ej ens hvar hjälpen mot detta, som så oväntadt
störtat ned öfver honom, skulle sökas. Häpen, nära nog
rädd, då han märkte, hur de hysteriska snyftningarne
kastade hennes kropp af och an, strök han tafatt öfver de
vordnade lockarne och stammade ett tjog gånger å rad.

— Min Julia . . . min Julia . . . min lilla Julia . . .

Efter hand mattades gråten af, hon låg orörlig och
som det syntes känslolös.

— Min Julia . . . min Julia . . . min lilla Julia, upp-
repade han som förut.

— Är du ond på mig? ljöd det hviskande från
henne.

Han knäföll bredvid soffan och lade ena armen ömt
kring hennes skuldror. Hon tycktes knappt märka det
och borrade endast hufvudet djupare ned i öfverdragets
tyg, som hade hon fruktat att möta hans blick.

— Är du ond på mig? Svara Sven!

Med mildt våld tvingade han henne att vända sitt upp-
hettade ansigte mot sig och kysste henne, men båda kände,
att deras kyss var så konventionellt kylig, att de ryste
därvid, det var, som om de blott tvekande vågat komma
hvarandra nära. Med en snabb blick öfvertygade hon sig,
att hans ömhet för henne var oförändrad och försökte le,
ett matt, tröstlöst leende, som mer liknade ett sorglustigt
grin än något annat.

— Nu måste jag gå.

— Redan? frågade han i, som han trodde, vanlig sam-
talston.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 16:41:45 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hjartefri/0173.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free