- Project Runeberg -  Hjärtats frihet /
198

(1896) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Kritikern, som tillsammans med Daru »skapat» Sven,
snodde sina engelska whiskers och nickade surmulet kno-
lande.

— Kvinnorna . . . sacre . . . de obarmhärtiga varelserna!

Den hvithårige smålog matt och sade.

— Ja ja . . . Mer hann han ej tillägga, ty dörrarne till
det inre rummet öppnades, och den ene läkaren visade sig
på tröskeln.

— Mine herrar! — Han tecknade åt dem att stiga in
och med böjda hufvuden, sorgsna och allvarliga skredo de
förbi honom.

Var det verkligen den alltid ungdomlige Daru, som
låg där? På två timmar förvandlad till en orkeslös gubbe
med infallna kinder, glanslösa ögon och blåhvita läppar . . .
och dock var det han; icke den gamle; glade Daru, utan
en skugga, en ruin, hvars minuter voro räknade.

— Framtiden tillhör de unga, hviskade den döende —
mina elever först!

Den ene efter den andre af dem skyndade fram till
honom. För hvar och en hade han ett vänligt ord och en
fingervisning, som de aldrig skulle glömma. Fastän döden
redan lagt sin kalla hand på hans panna samlade Daru,
energisk som en äkta fransman, sina sista krafter och lefde
ännu, emedan han ej ville dö på en stund.

I en lång rad tågade vänner och kamrater förbi hans
hufvudgärd, tryckte hans kraftlösa händer och lemnade så
plats för andra. Här i dödens närhet såg Sven flere blad i
verldens oskrifna kulturhistoria vändas med ett sakta pras-
sel. Det var som vid en furstes dödsbädd, ministrar och
vasaller togo ett sista stumt farväl . . . och en furste var
han ju i konstens rike. Då och då yttrade han ett par ord,
ett sacre med matta, nära nog ohörbara r-ljud rullade från
hans läppar, Daru var ständigt densamme, icke en gång
döden lyckades böja honom fullkomligt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 16:41:45 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hjartefri/0204.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free