- Project Runeberg -  Hjärtats frihet /
200

(1896) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sven frös till, när han tänkte på, hur girigt den döde
städse sökt kärlek för att endast finna falskhet; och hastigt
utan att ens vilja det började han anställa jämförelser.

— Trohet fins hvarken hos kvinnor eller män numera,
dock minst hos kvinnorna, det var Darus favorittema. Var
det sanning eller . . .

Faktum blef emellertid, att Sven ej längre brydde sig
om att tro på Julia, vänskapen mellan henne och Bagge
föreföll honom misstänkt, den kom för tvärt att vara fullt
naturlig. Hvad, som styrkte honom i denna förmodan,
hvilken föddes ur en tillfälligt bitter stämning, var Bagges
frivilliga återtagande af alla — obs. Sven! — alla sina
beskyllningar. Att det var dumt och andefattigt af honom,
tarfligt och . . . nej lef för konsten, unge vän, den har
aldrig svikit någon!

På kvällen dref han upp och ned utefter Boulevarderna,
fångade inbjudande blickar och slutade med att låta fånga
sig, hvad tjenade det till att spjerna emot? Blodet sjöd
feberhett i hans ådror, det låg någonting lockande och för-
ledande i själfva luften, som han andades, han var ung,
stark och ägde fordringar på lifvet, han var framför allt
ingenting annat än menniska. Hon var en ståtlig brunett
med ett par mandelformade, beslöjade ögon och en böljande
barm, som höjde och sänkte sig under det tunna siden-
tyget.

Hemma hos honom visade hon sin ena blottade arm,
som misspryddes af flere blåmärken, han — den andre för-
stås, kvinnorna ha alltid en andre, ingen är den förste,
det mest egendomliga är likväl, att de aldrig blygas tala
om det — hade slagit henne och ödmjuk som en strykrädd
hund bad hon att få stanna.

Sven kysste den fylliga armen ofvanför märkena — och
hon stannade.

En hel månad lefde de som äkta makar. Hon var en
lugn, trög natur, som endast fruktade en sak, att nödgas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 16:41:45 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hjartefri/0206.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free