- Project Runeberg -  Hjärtats frihet /
219

(1896) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

nästan mot hennes vilja, men när de voro sagda, ångrade
hon dem ej, hon blef tvärtom glad öfver sitt mod.

— Jag är trött, det var innehållet af en hel epoks
historia i hennes lif. — När Sven reste föll en förslöande
domning öfver henne. Hon tyckte sig stå ensam utan stöd
eller hållpunkt, hvart hon än vände sig, vacklade grunden
under hennes fötter, och ingen räckte henne en hjälpande
hand. En ljuspunkt fans dock, eller rättare borde finnas:
hennes konst. Den glada hängifvenhet, hvarmed Sven om-
fattat sin, hade smittat henne och förmått henne att rikta
blicken högre än förut, men just det verkade ännu mer ned-
slående. Så länge hon betraktat teatern som skådeplatsen
för sina kommande triumfer, var den tillräcklig att fylla
tomrummet i hennes inre, men sedan hon genom Sven fått
ögonen öppnade för konstens ändamål, började hon ana sin
egen ringhet. Och just då hon funnit detta, lemnade han
henne ensam.

Hon sökte betvinga de upproriska tankarne, hvilka
ibland underkände hennes duglighet, ibland öfverskattade
den. Likt ett vassrör, som första bästa vindpust böjer än
åt den ena än åt den andra sidan, följde hon viljelöst alla
de för det mesta hvarandra motsägande råd och uppma-
ningar, som välvilligt gåfvos henne från höger och venster,
men de medförde egendomligt nog aldrig något resultat.
Arbeta för att trefva sig fram och efter långa pröfvoår nå
det slutliga målet. Hon skrattade hånfullt, då hon tänkte
därpå, det var ju arbetet, hon alltid velat undvika.

Och i bakgrunden satt direktör Ahlström däst och upp-
blåst och väntade och väntade . . . han hade själf sagt det.

Hundratals andra hade sålt sig för framgången utan
att någon klandrat dem därför, om hon också . . . åh blott
Sven icke rest och lemnat henne ensam! Det var ungefär
ett halft år efter Svens afresa, hon första gången tyst sade.

— Jag är trött.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:12:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hjartefri/0225.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free