- Project Runeberg -  Hjärtats frihet /
221

(1896) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Hon märkte, hur en bitter vrede mot den frånvarande
började gro inom henne. Det var hans skull, att hon för-
ändrats och . . . och . . . Hon stälde sig framför spegeln i
foyern och granskade sorgfälligt sitt yttre. Nej hon såg
intet ovanligt, men direktören hade bestämt gjort det. Hon
ville öfvertyga sig, huruvida hon ännu ägde sin tjusnings-
förmåga — detta ögonblick visste hon, att hon ägt denna
förmåga — i behåll och föresatte sig att använda den mot
hvem det vara månde, som kom i hennes väg.

Det beslutet kostade henne besynnerligt nog ingen strid,
Julia ansåg, att hon till äfven det högsta pris måste skaffa
sig denna visshet. Från detta beslut daterade sig hennes
vänskap för teaterns komiker, en person, som hon dag-
ligen gått förbi utan att ens märka förut.

Komikern Stedt var en medelålders, välvillig ungkarl,
som så länge spelat hyggliga pappor på scenen, att han
till slut blifvit en sådan i verkligheten. Hans stora, grå
ögon sågo rätt igenom den unga flickan, hvars beundran
han mottog utan att gifva annat igen än faderliga råd och
vänliga vinkar, han var för klok att spela narr annat än
på tiljan.

Det väckte ett visst uppseende vid teatern, att Stedt
på gamla dagar gjort en eröfring, och Julia anfölls af kam-
raterna för sitt, som de kallade det, fjolliga tilltag. Men
hvad ingen visste var, att denna i det yttre hvardagliga
kärlek, tack vare Stedts klokhet — han trodde det själf —
blef fullkomligt platonisk.

— Slumpen ser du, barn lilla, sade Stedt till Julia,
när han efter vanligheten följt henne från teatern en
kväll — slumpen har sina nycker. Somliga människor
sparkar den hufvudstupa i förderfvet, andra knuffar den
helt enkelt åt sidan, när de äro på väg att begå en dum-
het, och likväl värderas hans majestät slumpen mindre af
de senare än de förre. — Adjö med dig och sof godt!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:12:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hjartefri/0227.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free