- Project Runeberg -  Hjärtats frihet /
232

(1896) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

yra, uppsluppna glädje öfver att veta sig så nära hvarandra.
Stela, nästan högtidliga gingo de utför trappan. Hon
stödde sig knappt på hans arm, det passade ju icke att
föra sina känslor till torgs, rundt omkring dem sprungo
menniskorna; visserligen främmande, okända menniskor,
hvilka icke togo ringaste notis om andra — därtill hade de
intet skäl, så länge dessa andra blott voro hederliga, olyck-
liga eller beskedliga — men Julia visste, att hon skulle
mött ogillande miner och spefulla ögonkast, om hon vågat
följa sitt hjärtas maning och stödt sig litet förtroligare mot
Svens arm än den stränge envåldshärskaren, konvenansen
tillät.

— Jag bor här, upplyste Sven efter en stunds pro-
menad.

Hon mönstrade husets fasad och såg missnöjd ut, då
hon erinrade sig deras forna fjärilslycka i hans atelier.

— På hotell, Sven? . . .

— Jag kom sent i går kväll, vet jag.

— Ja . . . ja visst. — Och eftersom ingen af de kon-
trollerade medmänniskorna fanns i närheten lutade hon sig
smekande intill honom.

Portieren skakade indignerad sitt hufvud, när de gingo
förbi honom, han ansåg det tydligen mindre moraliskt, att
de manliga resande mottogo fruntimmerbesök till och med
vid denna tid på dygnet.

— Såg du? hviskade hon skrattande.

— Om jag såg? — Han slungade en vredgad blick
öfver axeln bakom sig. — Det där påminner mig just om,
hvad Bagge en gång yttrade. Du har ju din frihet, sade
han. Jo jag tackar jag. — Men vi skola blifva fria, inte
sannt Julia?

Hon förstod ej Svens mening, men eftersom han sagt
det, var det naturligtvis så, hvarpå hon nickade och tog
plats i soffan för att ändtligen ostörd få njuta af hans när-
varo, ty att se honom gå af och an på golfvet var en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:12:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hjartefri/0238.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free