- Project Runeberg -  Hjärtats frihet /
233

(1896) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

njutning för henne. Att hon, som nästan förgätit honom
— ibland, med ens kände sig så lycklig nu, fann hon ej
det minsta underligt. Det är så med kärleken, den kan
utan lifsyttring slumra långa tider på botten af ett hjärta,
men finns den kvar, lefver den ånyo upp, blott den rätta
infinner sig och väcker den.

— Apropos Bagge du . . . om vi skulle tala allvarligt,
sade han slutligen med en blick, som ej vågade möta hen-
nes utan irrade hit och dit liksom sökande ett mål.

— Nu? Nej hvarför det? frågade hon oroligt och såg
sig hjälplös omkring.

Han betraktade henne forskande från sidan och den
misstro, som han med så stor ansträngning lyckats döda,
höll ett ögonblick på att åter resa hufvudet inom honom,
men snart betvingade han sig och blef oföränderligt den
Sven, som fast beslutat att vara lycklig.

— Du har rätt, Julia, det vore oklokt att grumla vår
glädje därmed. — Nästa sekund låg han på knä bredvid
soffan och armarne kring hennes lif och utropade. — Hvad
man kan vara oförnuftig ibland, förlåt mig! Och nu draga
vi ett streck öfver det förflutna.

Julia teg försigtigt, hon anade, att någonting försig-
gick inom Sven och lemnade honom ostörd åt sina tankar.
En vilsekommen solstråle lekte på fönstrets rutor och be-
lyste den unga kvinnans täcka ansigte, hvars min ifrån att
hafva varit sökande, blifvit orolig för att slutligen uttrycka
ett oryggligt beslut, hvilket det dock tycktes henne svårt
att fatta, ehuru hon synbarligen allvarligt beflitade sig
att göra det. Hon hade tvingat sig att tänka, energiskt,
nära nog våldsamt, men hon ville det, och ifrån att såsom
förut ständigt råka vilse i fruktans och själfplågeriets stora
ödemark, gledo tankarne af sig själlva in på den rätta vä-
gen. Hon förstod med ens, hur svårt det är för tvänne
människor att behålla hvarandra. Fåfänga, egenkärlek och
en stolthet, som blifvit till den grad känslig, att den till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 16:41:45 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hjartefri/0239.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free