- Project Runeberg -  Hjärtats frihet /
234

(1896) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

och med såras af en likgiltig blick, hindrar dem städse,
just därför att tvänne älskande af hvarandra fordra tusen
gånger mer än af någon annan.

— Jag skall behålla dig, jag skall behålla dig, mum-
lade hon ohörbart och suckade sakta, ty hon visste nu
utan att fatta, hvarifrån denna visshet så plötsligt kommit,
att den enda vägen till det målet hette själfuppoffring.

Så sutto de länge, medan tiden omärkligt gled undan.
Hastigt reste han sig . . . en lång smekande blick, och
därpå utropode han skrattande.

— Vi skola väl ändå äta middag, eller hur?

— Så prosaisk du blifvit, men . . . men du har nog
rätt. — Sven, vi gå inte hem till mamma — liksom alltid
i hans sällskap uteslöt hon fadren — jag vill ensam rå
om dig i dag.

— Jag ämnade just föreslå det. Kom då!

De hoppade ut på gatan och portieren blef åter lugn,
när han såg dem aflägsna sig.

— Åh hvad jag är glad, hvad jag är glad!

Han log smickrad öfver hennes förtjusning, hvars an-
ledning han med förlåtlig egenkärlek till en god del an-
såg sig vara, och stal sig till att förstulet trycka hennes
lilla hand.

— Vi gå förbi teatern, föreslog hon.

— Åh hvarför just den vägen, inföll han och gjorde
en grimas. — Jag tycker, att du . . .

Hon lät honom ej fortsätta utan sade nästan hög-
tidligt.

— Det blir en afskedsblick, Sven.

— Nej Julia, vill du verkligen . . .?

Hon nickade beslutsamt.

Han klämde hennes arm så hårdt mot sin sida, att
det smärtade henne, men hon endast log.

— Var det därför du satt så tyst där uppe?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:12:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hjartefri/0240.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free