- Project Runeberg -  Hjärtats frihet /
239

(1896) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Hvarför stirrar du så där på mig, Julia?

— Jag vet inte, men jag kan ej låta bli det. Du har
allt förändrat dig bra mycket ändå.

— Men du är dig alldeles lik.

Hon såg sig snabbt omkring för att söka en spegel
och öfvertyga sig om, att det var så, som han sagt.

— Du lilla fåfänga varelse där, inte en gång i det
fallet har du ändrat dig.

— Joo Sven, joo, men, ser du, nu vill jag vara vac-
ker för din skull.

Han lyckades ej dölja ett litet tvifvelsjukt leende, men
Julia blef ej det minsta ond däröfver, hon sade endast.

— Vänta bara skall du få se, vänta bara!

Den satiriska dragningen i hans mungiper försvann
och lemnade plats för ett ömt uttryck.

— Jag skall vänta, lofvade han — hela framtiden till-
hör ju oss.

Det blef en munter måltid deras middag på tu man
hand i utvärdshusets lilla skrubb. Hvad de åto, om de
för öfrigt åto någonting alls, hade ingendera tid att se
efter, rätterna voro en bisak, som de ej sluppo undan och
därför funno de sig i att störas af tallrickslammer och upp-
passerskans gående fram och tillbaka. Julia skrattade utan
uppehåll likt en odygdig barnunge, som stulit sig från sköter-
skan och därför måste begagna hvarje sekund för att roa
sig riktigt grundligt. Sven instämde i hennes munterhet,
skrattade därför, att hon gjorde det, och pratade utan
uppehåll, men hvad de sade, hade efter middagen varit en
omöjlighet för någondera att erinra sig.

— Åh Sven hvad tiden går fort ibland, vi måste
skynda oss hem igen.

— Ja visst klockan är snart sex. — Han blef omåttligt
förundrad öfver detta enkla faktum, betalade och så an-
träddes återfärden mellan vattenpussar och smutsfylda
gropar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:12:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hjartefri/0245.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free