Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så tar hon Sven under armen och de gå mot dörren. De
övriga gästerna ha redan gått. I dörren dröjer ännu Stor-Lars,
men även han går undan. I dörren vänder sig Sven om liksom
han gjorde i kyrkdörren. Så går också han. Elsa sjunker ned
på bänken, kastar sig gråtande fram över bordet. Gycklaren,
som står bakom henne, gör en hycklande min och stryker
en krokodiltår ur ögonvrån. Pudlarna, som sitta mitt på golvet,
lägga högertassarna över nosarna. Bilden slocknar så att man
ett ögonblick endast ser pudlarna.
Fartyget ute på havet. Begynnande storm. Skymning,
stjärnorna börja tändas mellan de framilande molnen.
Som en gallionsbild står Gycklaren i fören, svept i sin
fladdrande mantel.
På kommandobryggan utdelar Kapten sina order. Styrman
kommer upp och de diskutera väderutsikterna. De vänta hårt
väder.
Vid trappan ner till hytterna passera flera passagerare,
svepta i kappor och filtar. Det blåser friskt. Sven och Brita
gå ner för trappan, alla diskutera vädret.
På fördäck sitter Elsa vid relingen, ser ut över havet
Styrman passerar. Hon märker det inte. Då rör han vid hennes
skuldra, gör henne uppmärksam på att det är för kallt att
sitta där. Men Elsa skakar på huvudet. Styrman gör en halvt
förargad halvt medlidsam grimas och går vidare. Det mörknar.
Månskäran lyser matt mellan molnen. En skugglik gestalt
kommer glidande, strax bakom Elsa blir han belyst av månen.
Det är Gycklaren. Han böjer sig försiktigt fram och betraktar
Elsa, som icke märker honom. Hennes ansikte skiftar från
förtvivlan till ömhet och sorg. Han stryker sitt bockskägg,
sneglar ner på däcket som om han letade efter något, sneglar
så uppåt och ler illslugt. Han tar av sig kappan och lyfter
den över sitt huvud, vinden fyller den och den glider
långsamt, antagande formen av ett moln, uppåt mot himlen,
där molnen jaga varandra, då och då strykande förbi
månskäran.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
