Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Klockorna tystnade, brudföljet stod färdigt att träda in i
kyrkan, prästen tog på sig sin kappa, organistens fingrar
trevade nervöst över klaviaturen - men brudgummen dröjde.
En ensam sjöman kom hastigt gående uppför kyrkbacken,
saktade en smula förlägen farten, då han såg bruden stå kvar
ännu i porten, och slöt sig till kamraternas yttersta led. Det
var Knut. Sjöbussarna hälsade honom med handslag och
vänskapliga knuffar. De tyckte det var stil på pojken, att
han icke höll sig undan. Så småningom knuffades han allt
längre fram mot kyrkporten, dock alltjämt sluten i och dold
av kamratkretsen.
Samuel Eneman, den lycklige brudgummen, lät vänta på sig!
Mutter blev först otålig, så orolig, så ond. Både hon och
dotter hennes kunde väl begära, att gubben visade sig mera
angelägen och punktlig. Klockaren kom utfarande och
beskärmade sig. Vad var nu det här för ett sätt? Att låta vördig
prosten vänta! Det var inte långt ifrån att han kommit i
luven på mutter, som sannerligen icke var hågad att taga
snubbor för Enemans skull. Slutligen enades de om att sända
kyrkvaktaren i utomordentlig beskickning till den försumlige
brudgummen. Allas blickar följde nu sändebudet, allas utom
brudens - och Knuts. Pojken hade kommit rätt långt upp i
följet: plötsligt fick Tora honom i sikte. Från den stunden
såg hon ingen annan än honom, han ingen annan än henne.
Och Samuel Eneman lät alltjämt vänta på sig! Det började
bli rent befängt. Mutter visste inte längre, om hon skulle
gråta eller gräla. Till råga på elände kom vördig prosten
själv ut för att höra efter, vad som stod på. Han och mutter
gingo ett stycke utför kyrkbacken, stannade. Någon hade
upptäckt brudgummen på avstånd, pekade. Hela hopen pekade -
pekade och skrattade.
Äntligen kom verkligen mästerman och på långt håll såg
han nog så ståtlig ut. Men på nära håll! På nära håll var det
helt enkelt den forne Samuel Eneman, »mästerman» i all
sin prydno, i sjöstövlar, sliten och grönskande kappa, stukad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
