Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bildsnidaren själv en den muntraste ture, den där aldrig sågs
rörd av någon smärta eller krankhet eller sorg. Fördenskull
kunde det väl synas orimligt att söka likhet mellan mästaren
och verket.
Och sådan mäster Anton varit i sin ungdoms och krafts
dagar, sådan förblev han även som gubbe: en oböjd man
med stor och kraftig kropp och ett det allra muntraste och
vänsällaste lynne. Stadens yppersta borgare och klerker sökte
hans sällskap och icke minst var det fallet med herr
borgmästaren själv, som kallade sig mäster Antons hjärtebror
och dessutom var hans gode och trogne granne. Många
aftnar förflöto ej utan att borgmästaren och åldermannen
bänkade sig bland andra förträffliga män i rådhuskällaren
vid ärliga krus. Ringare personer, som tagit plats på
vördsamt avstånd från borgmästarens bord, spetsade då gärna
öronen för att uppsnappa något vettigt ordstäv eller något
muntert skämt från mäster Antons mun. Han kunde sjunga
den muntraste dryckesvisan och det fagraste kärlekskvädet;
han kände mången sägen om hjältars gärningar och furstars
ridderliga äventyr och fromma mäns märkliga leverne. Men
sagorna om Kärleken och Döden kände han icke.
Utan menade han, att där kroppens lust upphör, där
upphör ock kärleken och sträcker ej sitt välde utöver den rågång,
som Döden trampat med svängande lie i hand. Dock sjöng
han kärlekens lov och kallade den en evig ungdoms källa.
Och han kallade fru Ursula en ung Vår, som skrämt gubben
Vinter från hans dörr och från hans hjärta. Han liknade
henne än vidare vid en förtrollad bägare, en hemlighetsfull
och ljuvlig kalk, ur vilken han dagligen drack sig till ny
ungdom och ny lycka. Sålunda upphöjde han henne och smyckade
henne med de fagraste ord och med ännu fagrare tankar,
som ej funno ord. Och då hon syntes honom vara den
frommaste och blidaste kvinna i världen, snidade han hennes
bild och gav den en helig jungfrus gestalt. Men fru Ursula
trodde, att han hånade hennes hjärta och föraktade hennes hat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
