Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blick betraktade, vad som var att betrakta. Till denna bänk
framskred fru Ursula med lugnt behag, tog därpå plats och
öppnade en bok, som hon medfört. Icke hade hon suttit där
lång stund, förrän Bertrand visade sig i fönstret. Han viskade
rätt sakta hennes namn, men då hon icke hörde eller låtsades
icke höra, svingade han sig ut genom fönstret ned i
trädgården. Ej heller nu tycktes hon varsna honom utan först
då han var henne helt nära och böjande sig över henne
som för att se, i vilken bok hon läste, snuddade med sin
kind vid hennes, först då såg hon upp. Och hade nu mästaren
sett hennes ömma och svårmodiga leende, kunde han väl ha
liknat henne vid en ljuvlig kalk, bräddad med ungdom och
kärlek men även bemängd med en hemlig och bitter trånad.
Vid den timmen var dock mästaren alltjämt sysselsatt i sin
verkstad, där tvenne lärlingar gingo honom till hända. Mellan
sina händer hade han den halvfärdiga bilden av fru Ursula
och förde han järnet med sådan flit och skicklighet, att
lärlingarna väl måtte förundra sig över så stora krafter hos
en gubbe. Dock, än större blev deras undran och stor deras
skräck, då järnet plötsligt föll ur mästarens hand. Den
väldiga gestalten skakades gång på gång av häftiga
frossbrytningar och med händerna tryckta mot bröstet, tycktes han
kämpa med själva döden. Och förvisso sände nu döden sitt
förebud och gav honom sin varning. Men ingenting var
mästaren mera angeläget än att fullborda bilden av fru
Ursula, den fagra och fromma; fördenskull tog han åter till
järnet och ännu då lärlingarna lämnade verkstaden, dröjde
han kvar hos den kära bilden.
Var nu den timmen slagen, då herr borgmästaren plägade
kalla sin vän och kumpan till kvällsbägaren, varför den
värdige mannen trädde fram till fönstret, som inramades av
vintergrönan. Härifrån kunde han överblicka trädgården och
fann där sin son i fru Ursulas närhet. Ynglingen hade tagit
boken ur hennes hand och sittande på marken vid hennes
fötter, vände han långsamt bokens blad lik en, som söker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
