Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
någonting vackert eller trösterikt hos den vise. Men snart
blev herr borgmästaren vittne till någonting, som väckte
hans undran och skräck. Han såg fru Ursulas hand sakta glida
ned till ynglingens huvud. Smeksamt begravde hon fingrarna
i hans hår och vände hans ansikte mot sitt eget. Då
omfamnade ynglingen den fagra fruns knän och kysste hennes
kjortel.
Borgmästaren fann det nu rådligt att inskrida, varför han
ropade sin son vid namn. Och var det hög tid, ty knappt hade
Bertrand i stor förvirring sprungit upp, förrän mäster Anton
trädde ut i burspråket, svept i sin kappa. Sedan han hälsat
sin kumpan med ett muntert tillrop, steg han nedför trappan,
dröjande vid dess sista steg och rätt förundrad över vad han
såg. Här satt fru Ursula orörlig och till synes nästan lika
livlös som sin bild, där stod Bertrand med bortvänt ansikte
och på marken mellan dem låg den dyrbara boken kastad.
Mäster Anton steg fram till bänken och tog upp boken.
Och när han nu såg, att detta var en bok, fylld med
sällsamma sägner och underbara sagor, och när han än vidare
erfor, att sagorna alla förtalde sällsamma ting om Kärleken
och Döden, då måste han väl le och förnöjas. Ty nu förstod
han, varför ynglingen, som knappt kände kärleken långt
mindre döden, stod där förkrossad, och varför fru Ursula,
den fagra och fromma, stelnat i skräck. Och han gjorde spe
av sagorna och än mer av dem, som togo sorg av sägner
och skräck av sagor. Han räckte boken åt Bertrand, som lik
en sömngångare lämnade trädgården och dess förbjudna
skatter.
Allena med sin hustru tilltalade henne mäster Anton med
den faderliga ömhet, som väl kunde anstå hans ålder.
Men då fru Ursula förblev orörlig och liksom svept i en kylig,
hemlighetsfull och fientlig tystnad, lyfte han henne upp till
sig med häftiga och hårda händer, slöt henne i sin famn
och kysste henne. Och liknade mäster Anton, då han kysste
fru Ursula, en gammal jätte, som girigt suger ungt blod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
