Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mästaren den smekning, som han så ofta tagit mot hennes
vilja. Och var fru Ursula för några ögonblick så vek till
sinnes som den vilken ödmjukt ber om tillgift, själv beredd att
skänka den av uppriktigt hjärta.
Men denna sena försoning mellan en död och en levande
blev till intet. Kammardörren slogs upp och den av skräck och
avsky häftigt upprörde borgmästaren befallde fru Ursula att
träda ut i salen. Här möttes hon av skygga eller fientliga
blickar och i allas ansikten speglades den gruvliga misstanken.
Dock fästes hennes blick snart vid herr Bertrand, som från
en vrå av rummet betraktade henne med växande ångest,
och halvt omedveten om vad som förestod trädde hon fram
till det bord, på vilket man ställt bägaren.
När nu herr borgmästaren plötsligt höll den framför henne,
kunde hon icke betvinga en ångestfull åtbörd, en åtbörd som
kom de närvarande att rygga tillbaka inför den annalkande
vissheten. Likväl blev hon genast åter lugn; och till synes
trotsigare och stoltare än någonsin mötte hon de kringståendes
blickar och då hon bland dem även såg några knektar av
stadsvakten, höjde hon sitt huvud, beredd att utkämpa vilken
strid som än bjöds henne.
Tillfrågad huruvida åldermannen druckit av bägaren, nekade
hon enständigt, betygande sin oskuld ej med många ord men
med ett lugn och en hög oskuld, som gjorde hennes ivrigaste
vedersakare tveksamma.
Nu tog borgmästaren bägaren, räckte den åt fru Ursula och
befallde henne att tömma den. Ty vilket bättre bevis på sin
oskuld kunde hon väl giva? Varje själ, som fanns i salen,
våndades med fru Ursula, ej av ömkan för den hårda
kvinnan, men väl av skräck för vad som förestod. Alla voro de
övertygade om hennes skuld och endera skulle de nu se henne
överlämnas åt bödeln eller ock bliva ett offer för samma
lömska gift, som dödat mästaren. Dock var ingen ångest, ingen
vånda att förlikna vid den som Bertrand erfor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
