Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sidor därom uppstaplades bränsle till brons fulla höjd. När
nu bränslet på alla sidor antänts och lågorna tagit fart och
röken tätnat, beträder den anklagade bålet vid dess från
kyrkan längst bort belägna sida. Framskridande i samma
takt som den andlige, vilken vid sidan av bålet ledsagar
honom, går han fram mot hålets andra ända, den åt kyrkan
vättande, där en bild av Frälsaren upprest varder. Når han
oskadd av lågor och kvävande rök fram till bilden, är hans
oskuld uppenbar.
Det berättas, att profossen förde sina fångar ut i
markerna för att samla bränsle. Horkarlar och tjuvar, skälmar och
skökor buro ved till detta bålet. Och så länge de trodde
att fru Ursula skulle brinna, klagade de icke över bördan
utan var och en sökte det tyngsta och valde det torraste
riset och lätt brinnande träd. Men när de hörde, att herr
Bertrand skulle brinna, klagade de över bördorna och
Profossen måste med hugg och slag driva dem fram. Dock
fröjdade det dem alla att det gruvliga brottet skulle få sitt straff.
Ty ledo de själva dagligen och stundligen sina ogärningars
lön, och de önskade, att androm månde ske vad dem skett.
Den, som mycket lidit han döme.
Den, som mycket lidit han döme.
Men fru Ursula kastades i en vånda, som ingen mänsklig
tröst förmådde döva. Då dagen under växande skuggor led
mot sitt slut, började hon ansättas av ett gruvligt tvivel.
Den lille munken hade ej övergivit henne i hennes betryck,
utan satt han när henne i salen, sökande i någon from bok
hugsvalande tankar. Men inga fromma tankar kunde ur fru
Ursulas sinne förjaga frågan om hon hade skuld och del i
mäster Antons död. Ty hade hon skuld, om än ringa, förvisso
skulle då Bertrand omkomma i lågorna. Och hon frågade
munken: Vad är väl en gudsdom, fader? Och han svarade:
Förvisso är det samvetets dom. I mån väl förtrösta på eder
oskuld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
