Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den Blinde har slutat sin måltid och står beredd att åter
dra ut på gatorna. Merethe hänger fiolpåsen på hans rygg och
trycker ner hatten på hans huvud. Han trevar med handen över
hennes ansikte och hon tvingar sig att le. Då säger han:
- Det är en stor lycka för oss att du alltid är så glad,
Merethe!
Hans hand glider ned på hennes skuldra. Då behöver hon
inte längre le, gör det inte heller. Han fortsätter:
- När jag vet att du är glad, då spelar jag bra, Och när
jag spelar bra så förtjänar jag mycket. Jag känner på mig att
i kväll kommer jag hem med en hel förmögenhet!
Och han går nöjd och hon står där ensam med sin trötthet,
sin hunger och sin hopplöshet. Hon går bort till bordet där
halva semlan ännu ligger kvar. Först tänker hon lägga ner
den i burken för kommande behov, men hon kan inte motstå
frestelsen, utan slukar den med glupande hunger.
Balkongfönstret som stått på glänt öppnas utifrån och
soutenören slår sig makligt ner på fönsterkarmen, blåser ett
rökmoln in i rummet och säger spefullt:
- Smaklig måltid, vackra Merethe! Hur länge tror du att
det här skall gå? Tänker du kasta bort din ungdom på den
där blindbocken, som inte ens är din älskare?
Merethe går emot honom, skälvande av vrede. Så stannar
hon och vänder sig snabbt mot dörren, som öppnas. Den fylls
av hennes grannfru och hennes väninna. De båda värda
damerna stiga in i rummet, som om det vore deras eget och
granska med försmädlig ömkan dess kala torftighet. Besöket
väcker onda aningar hos Merethe, men hon kan inte gärna
visa sig oartig mot den, som nyss lånat henne bröd. Tvärtom
försöker hon så mycket som möjligt att bekämpa sin ovilja
och visar en glad och vänlig uppsyn, vilket dock endast i ringa
grad lyckas henne.
Så mycket hjärtligare flina de båda megärorna när de nu
stiga fram mot henne, och slyngeln i fönstret betraktar
gillande gruppen då han säger:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
