Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - EN LÖJTNANTSSPOLING
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
- Visst kan pojken min ha sina svagheter - men det är
också hans enda fel.
Inför denna moderliga logik måste löjtnanten dra på
smilbandet; han ger sin gamla vän ett par duktiga klappar och
aktar icke för rov att stryka sin kind mot hennes.
Vad nu gummans son beträffar så ska vi genast finna att
hans eventuella svagheter ej höra till de yttre. Tvärtom är han
en ganska ståtlig karl i sina bästa år och av den typ som man
med en viss oartighet mot pigor plär kalla pigtjusig. Han står
redan utanför sin löjtnants dörr snarare tvungen än hågad att
inträda. Tveksamt trycker han på knappen och modern skyndar
att öppna. Står han så i giv akt inför sin förman. Löjtnanten
går dock förbi honom ut i det yttre rummet, han ger gumman
några slantar och ber henne hämta bröd till morgonkaffet.
Han har sin lilla uträkning med det och dröjer i
sängkammardörren tills han sett den gamla försvinna i tamburen. Då
stänger han sovrumsdörren om sig och sergeanten. En halv
sekund senare står gumman vid sagda dörr och lyssnar.
Löjtnanten går bort till ett skåp, låser upp det och tar fram
en kassabok eller kladd. Han lägger boken på bordet, sägande:
- Jag befallde sergeanten hit för att vi skulle få vara
ostörda. Han slår upp en sida i boken, tar så ett
förstoringsglas och låter sin allt annat än muntre sergeant skärskåda
vissa siffror. Och han säger: Som sergeanten ser, har här
raderats - efter intendentens påstående för cirka femhundra
kronor. Och det finns ingen annan än ni, som kan ha gjort det.
Det är att gå rakt på sak. Den »svage» blåser upp sig, tar
min och ton, men inför löjtnantens på en gång hotande och
föraktfulla blickar brister plötsligt bubblan. Han rycker buttert
på axlarna. Nå ja, han måste väl erkänna - han tänkte »lägga
igen» - det är inte så gott - man har ju sina frestelser.. *
Har man hört på maken! Frestelser! Denna lättsinniga
undanflykt upprör löjtnanten i högsta grad. Han får i hållning, i
min, i ord ett verkligt moraliskt patos. Frestelser! En bra karl
faller inte för några frestelser! Det vill han påstå...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
