Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - EN LÖJTNANTSSPOLING
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vis i en berså, och visserligen uppmanar hon ej till kurtis
men - betydligt angenämare! - hon utmanar till kurtis. Och
sergeanten är inte sen att upptaga handsken. Löjtnanten får
champagne, sergeanten öl - men hur serveras inte detta öl
och hur många löften ligga ej på varje bägares botten! Bänken
på vilken de båda sitta, är från början ej särdeles stor, men
besynnerligt nog tycks den under måltidens lopp växa så att
de tomma sidopartierna bli allt längre och längre.
I salen timar ock underliga händelser fast av annat slag.
Man har tagit plats vid bordet och värden ses redan mer
upptagen av vinet än av gästen. Gästen åter verkar alltjämt en
smula stel, sneglar än på värd än på värdinna. Då känner han
sin hand förstulet tryckas under bordet, han förstår att det
är en signal och kastar loss. Han blir livlig, älskvärd,
kurtisant. Värdinnan dricker honom till, efter skålen fattar han
hennes hand och kysser den ridderligt och ömt. Värden sitter
där och kisar, hans blickar glida oavlåtligt från den ena till
den andra. Värdinnans uppsyn blir onådig och hon drar sakta
men bestämt undan den kyssta handen. Åter blir den kurtisante
kavaljeren fastlåst i sitt bryderi, stelnar till. Men när nu värden
tömmer sitt vinglas till sista droppen passar hon på att ge
kavaljeren en bedjande blick. Han tar sig en sekund för
ögonen. Så går ett ljus upp för honom, svagt men dock! Vad
har hon sagt? Han ska inte bry sig om hur hon bär sig åt,
bara gå på! Just parollen för en ung militär! Han funderar
ett ögonblick, så vänder han sig till värden. Han berättar den
komiska scenen i skogen, demonstrerar - paff, paff -
skottlossningen, flickans dimpning, hur hon måste lyftas upp -
och just detta moment begagnar han för att gripa kring unga
frun, trycka henne intill sig, liksom för att lyfta upp henne,
stryka henne över kinden för att demonstrera hur tårarna
flödade. Demonstrationsobjektet blir alltmera besvärat och gör
slutligen en halv åtbörd för att stiga upp och lämna denne
alltför närgångne kavaljer. Men nu fattar van Loo galoppen.
Förtvivlad över vad han gjort ber han om tillgift med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
