Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förstämd, blickarna vändas spörjande mot farfar Torriddu. Och
äntligen säger den gamle:
- Vår husbonde kommer icke själv men han sänder oss
sina barn. Han är mild och nådig mot oss.
Lösen är given och den livliga, hjärtliga glädjen sjuder
åter upp i den brokiga skaran. Don Fabricio kommer med
fästmön vid den ena armen och systern vid den andra. Han är
en vacker ung man med rasansikte, ungefär i Ruggieros ålder
men betydligt mera spröd. Han har endast momentant något
av hertiglig värdighet i kroppen - därtill har han alldeles för
lätt att brista i skratt. Han är livlig och språksam, han trivs
synbarligen utmärkt mellan två kvinnor (även om den ena
skulle råka vara systern) och under det följande se vi, att han
hälsar tämligen flyktigt och kyligt på männen men desto
varmare på kvinnorna, enkannerligen de yngre. Hans fästmö är
en livlig, något litet uppjagad, mondän liten kvinna och om
Fabricio har svårt att hålla sig för skratt, så har hon å sin
sida svårt att undertrycka ett stundom maliciöst leende.
Marcelia är en helt annan typ, mjuk och vek, blid men med hela
den sicilianska tungsintheten i blicken och med dess vemodiga
grace i rörelser och uppträdande.
När dessa tre kommit upp på kyrkplatsen, står hela skaran
vänd mot dem i livlig spänning men tydligen väntande något
betydelsefullt. Och detta något inträffar: farfar Torriddu
glider ned från sin mula, han blottar för första och enda gången
sin fullständigt kala skalle, han bugar sig och slår kors över
sitt bröst, därpå går han, stödd mot den stav, med vilken han
brukar driva på mulan, fram till Fabricio som stannat. Farfar
gör en halv knäböjning, fattar en flik av den unge mannens
rock och kysser den. Fabricio är lätt brydd och har som
vanligt svårt att hålla sig för skratt, klappar den gamle lätt på
ryggen. Jane viskar i fästmannens öra:
- Herregud, är han levande?
Och Fabricio svarar:
- Ja, nästan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
