Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och skarpt avvisas, monsignore ler intresserad. Och även
Ruggiero ler, helt svagt dock.
De sjuka, som lyckats intränga i den yttre klostergången,
och deras friska ledsagare, låta icke föra ut sig. Förgäves
trugar dem lekmannabröderna. En av de sjuka kan varken gå
eller krypa men har krälat sig fram i främsta ledet av det
tjugu- eller trettiotal, som finns där. Två bröder fatta tag i
honom för att bära ut honom, men den skälvande kroppen
slingrar och vrider sig så att de förlora taget och släppa
honom. Han faller på ansiktet, vrider sig snabbt runt på rygg
och ses färdig att försvara sig med tänder och klor. Då
bröderna lämna honom, vältrar han sig ånyo på magen. Nu blir
det först en stark rörelse och därpå stillhet bland bröder och
sjuka. Över klostergården som från gången är skild med ett
galler, komma cardinalvicarien, priorn, monsignore och
Ruggiero. Priorn öppnar en liten grind i gallret och prelaten
träder ut i klostergången följd av Ruggiero, priorn och
monsignore stanna i grinden.
Don Giovanni vill rycka upp vidskepelsen med roten. Han
talar till dessa förblindade, söker öppna deras ögon. Vem är
fra Marcello? Icke ens en munk, icke ens en renlevnadsman.
Han är en syndare, som de själva, kanske värre än de själva.
Varifrån skulle han då taga kraft att bota sjuka, hela sargade,
skänka krafter åt lama lemmar? Han talar kraftigt, bjudande,
övertygande. Församlingen lyssnar andäktigt, somliga nicka
förnumstigt samtycke, göra korstecknet. Och den, som talet
rör, står till synes oberörd bredvid talaren, låter sin bräcklighet
och uselhet demonstreras, ser rakt framför sig. Likväl glimrar
hos honom ett svagt leende, ett leende mellan bitterhet och
triumf.
Åhörarnas öron äro hos prelaten men deras ögon
annorstädes. Kort efter don Giovannis och Ruggieros inträde har
den arme jordamasken i främsta ledet börjat slingra sig fram:
han krälar långsamt, mödosamt, försiktigt utmed stenbarriären.
Prelaten är alltför upptagen av sin egen vältalighet för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
