Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skönt, hur sällt, hur ljuvligt! - himla sig fröknarna. - Djävla
skarp grabb att få lådan att låta! mena herrarna. Och fast
uttrycken klinga något olika är meningen densamma och
refrängen lyder lika: Ja, se det är våran Jules det! Kaffehurran
går, kaskarna blandas, ty det är paus.
Det är paus och det är oro i lägret. Jules’ nervositet har
stegrats. Han kan inte lida denna hemlighetsfullhet rörande
Sibyl. Vad är det för hockus pockus? Rent besked eller han
avbryter. Han är ursinnig på dessa människor som föra honom
bakom ljuset. Då låter Lisbet allt hemlighetsmakeri falla. Hon
säger, hurudan saken är. Hon har också nyss talat med
sjukhuset och vet att Sibyl lyssnar. Sjuksystern döljer ej heller att
den sjukas krafter äro i starkt avtagande. Men varför beröva
henne en glädje, som kanske är den sista? Och Jules - må
han avbryta, men han gör Sibyl den största sorgen.
Hennes skäl äro betvingande. Han går åter in på estraden.
Nu söka inte längre hans blickar. Nu kan han spela med
slutna ögon och låta musiken vara enda bandet mellan honom
och hans kära. Han vet knappt var hon är. Men han vet att
hon hör honom. Och hans spel blir annorlunda.
Mer gripna än förut lyssna de bräckliga i sjukhusets sal,
och mest gripen den bräckligaste. Feber och upphetsning ta
övermakten. Visionen blir verklighet. Sakta glider den sjuka
in i den romantiska skogen. Nu är det hon som sitter där på
stubben och han, Jules, den fattige pojken som spelar för
henne. Men feberdrömmens värld är orolig, skogen först vänlig
och säll blir snart fientlig, hemska minnen dyka upp i vilka
herr Wunderlich är huvudaktören. Han dyker fram bakom
varje stam, varje buske för att gripa henne. Lisbet är också
där. Hon vill kanske inte något ont men så snart hon söker
skydd hos sin älskade faller Lisbets skugga över honom och
hon står emellan dem.
Den sjuka i stolen sitter med slutna ögon, hon andas rätt
häftigt, hon gör små ansatser att resa sig, helt svaga. Ingen
märker det, icke ens sjuksystern. Alla lyssna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
