Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en magnifik limousine och kör fram till stora trappan.
Chauffören håller upp dörren och Hortense hoppar ur. Leende,
livlig, vacker och snabb, ropar hon redan på trappan: -
Mamma! Mamma! Hon springer uppför de få stegen, en tjänare
håller upp porten och i hallen smaska mor och dotter samman
i en sydländskt livlig omfamning, kyssas, gråta, skratta, smekas
och virvla bort i riktning mot markisinnans våning under
ett brusande pladderfall.
Markisen ger sig god tid med att stiga in. Han ger sig
god tid att låta Marcel taga av sig rock och hatt, som Marcel
i sin tur lämnar en betjänt. Han ger sig tid att tända en
cigarrett och att blåsa ett rökmoln i Marcels ansikte innan
han frågar hur den gamle vännen mår.
Så snart det första mötet mellan mor och dotter är
slutpladdrat, skyndar lilla markisinnan att visa sin älskade herre
och man deras hem. Tyvärr lyckas hon inte slå en gnista av
intresse ur den unge mannens själ. Mycket snart sjunker han
ned i en bekväm stol, där han blir sittande. De långa
ögonfransarna nästan släpa mot kinden, och ansiktet präglas av en
nästan fullständig själsfrånvaro. Det enda, som tycks skilja
honom från nirvana är cigarretten. När nu madame Ponson
kommer fram till honom för att få höra hans syn på det
dyrbara hemmet, klämmer han monokeln i ögonvrån, granskar
henne kritiskt och säger:
- Ni ger oss ett charmant hem chère madame, men av
antikviteter finns endast en äkta - er dräkt! Den är från
sjuttiotalet.
- Och jag själv från fyrtio, replikerar madame Ponson
och småler.
Markisen fäller förskräckt sin monokel: - Och lever ännu?
Vilket rekord i envishet!
Bakom stolen står moster Rosalie och tjuvtittar på detta
vuxna enfant terrible. Markisen känner ett visst obehag, hans
fina nerver ana oråd. Så springer han upp och står ansikte mot
ansikte med den grinande lilla gumman. Han stirrar på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
