Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
markisens ytterplagg ligga kastade. Han tar på låset till
sovrummet. Dörren är reglad. Han knackar, knackar allt
hårdare och otåligare. Äntligen träder markisen ut,
färdigklädd, monokeln i ögat, men tyvärr allt annat än nykter vill
det synas, ty stängande dörren bakom sig gör han en lätt
överhalning. Då brister betjäntens tålamod. Nu går han ur
tjänsten, säger han. Liv och lem vill han inte riskera för en
rucklare, som till på köpet inte har en centime på fickan. Och
vad ska gamla hennes nåds notarie tänka om han kommer i
ett sådant tillstånd för att lyfta hemgiften. Skandal! Han kan
ju inte ens skriva sitt namn...
- Tror du att jag darrar på manschetten, säger den
förmente markisen, rätar plötsligt upp sig, griper betjänten för
bröstet, och begynner några gymnastiska övningar med
honom, som kommer den häpne att alldeles falla till föga.
Då uppenbarar sig den verklige markisen i dörren, mest
klädd å huvudets vägnar till lindring för kopparslagarna. Där
står han nu i jämförelse med sin alter ego ett betydligt härjat
standard, men likvisst högst belåten mellan smärtorna, dels
därför att betjänten fått upptuktelse, dels därför att likheten
bestått provet. Ty hans idé är denna: under det att han
själv i lugn och ro njuter lantlivet och dess helande verkan
på en person, som sett delirium hota, skall den falske
markisen, vägledd och sufflerad av betjänten, lyfta pengarna
hos svärmoderns notarie, för att därefter snarast återvända.
Risken för upptäckt är ringa, eftersom notarien blott flyktigt
känner markisen. Betjänten själv, som häpen stirrar än på
sin verklige, än på sin falske husbonde, lyser slutligen upp
i ett brett löje. Knepet skall lyckas, det går han i god för.
Det härjade standaret kan alltså stilla dala, allt under det
att en spänstig, ung markis de Luny återvänder till Paris med
sin betjänt vid ratten.
Gamla hennes nåds notarie, antikverad och landsortsaktig
som hon själv, sitter i sitt lilla kontor vid en enkel lunchbricka,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
