Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nan kallade dessa långhåriga dagdrivare, vilka
gjorde just ingenting annat än pysslade om sina
föga värdefulla själar och tasslande bespejade
stridens utgång. Det fanns blott ett par
aktningsvärda män i detta sällskap, som klibbat sig fast kring
mästaren; hans mer betydande anhängare levde
spridda jorden runt. Sannerligen, Tolstoj fick
erfara det: när ödet riktigt grundligt vill komma åt
en stor man, då ger det honom lärjungar.
Han är inte den enda botgörare som burit på en
oresonlig längtan till fängelset. Men han gjorde
det med mera skäl än andra. Länge hoppades han
att myndigheterna skulle häkta honom och spärra
in honom i »ett riktigt ordentligt fängelse,
stinkande, kallt och med svältransoner». Hur väl hade
det inte varit om han fått sluta där! Den cellen
skulle blivit en fristad för hans plågade samvete,
en värdig ändpunkt för hans ensamma väg och
ett fast värn kring hans storhet. Den skulle blivit
en helt annan tankens vallfartsort för tusentals
människor än det stationshus, där en förgrämd
gubbe utandades sin sista suck, på flykt
undan ett husligt helvete och påflugna, pratsjuka
apostlar.
Livet hade skänkt Tolstoj övermåttan mycket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
