Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
emigrant har val mangen bland oss häpnat. Mitt
i all grämelse och misär har där plötsligt avslöjat
sig en glödande framtidstro, en förvissning att ett
folk har sin svarta långfredag bara för att det
ut-korats att en gång nå fram till sin ljusa pingst.
Och det behövs ej mer än en summarisk blick på
den bolsjevikiska litteraturen, förrän samma
fenomen faller i ögonen. För resten kan man med
mera skäl än annars söka vittnesmål på det hållet.
Ty åtminstone under diktaturens tidigare skeden,
då man makulerade klassikerna och bland dem
även Pusjkin, synes man med sympatisk
slarvighet ha låtit de levande författarna skriva och
trycka vad de ville. Och om man bortser från de
många värdelösa ismer, vilka började grassera i
Ryssland redan före världskriget och senare av
bolsjevikerna omhuldades som ett slags
spräng-minor under alla borgerliga tänkesätt, så förefalla
de ryska diktarna alltfort ha bibehållit sina stora
föregångares adelsmärke: ärlighet mot sig själva
och sin tid.
Bolsjevikårens litteratur — den innanför de
röda gränserna skrivna — är väl ganska sparsamt
känd ute i Europa, om man undantar några
spridda succéer, såsom »Budjonnyjs röda ryttararmé».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
