Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
fortare förstöra boksamlingen, den utvägen att »garfva» böckerna.
»Tag hit din Liber memorialis, din Cornelius Nepos, din Regnèrs
Begrepp, så ska jag garfva den», hette det. Och dermed
hoprullades den arma boken, bugtades och bröts, klämdes, piskades,
bultades på tusen vis, tills hon blef böjlig och slankig som en
af den tidens mycket åldriga tolfskillings-papperssedlar.
Naturligtvis gjorde sig jus talionis genast gällande, och stundom blef
garfningsraseriet epidemiskt, då man fick se samtlige piltarne
hela laget om i deras anletes svett ruinera hvarandras vackraste
böcker och utplåna sista spåren af bokbindarens arbete.
Klassrummet såg då ut som ett spinnstols-etablissement, med surr
och brr i alla vrår och rundtomkring fladdrade bomulls- och
papperstrasor. Efter åskan, kom regnet. Efter garfningen
»suddades». Suddar voro smärre och större kulor af gråpapper,
eller annat papper, inblötta i tungans fördjupning tills dess de
blifvit tillräckligt våta och sliddriga för att, då de kastades,
duktigt tillplatta sig i kamratens öga, panna, näsa eller läj)par.
Ett slags karnavalsconfetti af papier machè, men mera otäcka
och derföre mera retsamma. På suddandet följde vanligen
handgemäng, när icke läraren var inne; hvarföre det förra med
största fördelen brukades i hans närvaro, då sudden mera sällan
retournerades och hämndekänslan hann att afkylas innan
lektionstimman tog slut. Dervid hände, af misstag förstås, vid ett
eller annat tillfälle att någon sudd tog magistern sjelf i flinten
eller hamnade i hans snusdosa, med tner eller mindre olycklig
utgång för tillverkaren. Jag vill väl hoppas att dessa vilda
vandalismer numera försvunnit, och i nuvarande milda tidehvarf
qvarstå som en otrolig saga blott.
Okynne mot lärarne, af gyckel eller näsvishet, tillhörde
naturligtvis nästan uteslutande slyngelåren, och var således störst
inom gymnasii-ungdomen, men deremot ytterst sällsynt i den
egentligen s. k. skolan. Nekas kan icke att lärarne sjelfva
någon gång hade skulden. Den som genom rytande beteende,
grofva öknamn, knuffar med sin käppkrycka och synnerligen
misstroget beteende mot lärjungarne under lektionstimmarne
väckte deras harm och fruktan, kunde icke undgå att bemötas
af några bland dem med den förtrycktes baksluga hämndgirig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
