Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
103
klockan tu på morgonen fångens lösgifning. Oväsendet
förnyades flera aftnar å rad och bland de arresterade namngaf polisens
tidning Dagbladet: en arbetskarl, som kastat stenar på patrull,
en tapetserarelärling dito, en .extra kanslist som erkännt att han
rusig inslagit ett fenster hos Horn, en postiljon som .med en
omnibus kört fram och åter utanföre huset och dervid, mot
gällande förbud, blåst i hornet för att visa folkhopen rätta huset(?),
en gesäll, en smed, en betjent, en diversehandlare, en f. d.
betjent och en stenhuggare, hvilka dels kastat med sten, dels fört
oljud och våldfört polisbetjening. Att denna med påkar och
stenar beväpnade massa, som ville »komma åt grefven», lika litet
kände attributionerna af en ordförande i Statsutskottet eller
förmådde bedöma formenligheten af hans åtgärder, som vid
Crusen-stolpeska gatu-tumulten 1838 tumultuanterna sjelfva hade reda
på 1777 års bref eller om konseljen vore en »kollektiv, moralisk
personlighet» — är väl alldeles solklart. De voro endast
verktyg åt andra, som ville hämnas på Horn.
Detta var konung Carl Johans sista riksdag. Han hade
öppnat den i sitt throntal med den allvarliga, men försonliga
uppmaningen: »Förstån eder regering/» (missförstån henne
icke afsigtligt), och sedan denna riksdag, bland andra personliga
fiendtligheter emot honom, nekat betala kabinettskassans skuld,
hvilken ’alltså måste falla konungen sjelf till last, svarade han i
sitt afskedstal från thronen, när riksdagen upplöstes: »Det gifves
ögonblick, då ett folk måste underkasta sig hvilka uppoffringar
som helst: det är, då statens ära det kräfver. Om äfven utaf
statens öfverhufvud, till följd af dess ställning, fordras enskilda
offer, böra de lemnas utan tvekan, då landets anseende
och sanna bästa göra det till en lag.» Det var Carl
Johans sista throntal — han upplefde ingen Riksdag mer —
och Frans Michael Franzén skref derom i de samma dagarne:
»Vi tro oss honom ej blott se, men höra
som han från thronen hördes tala nyss.
Likså vid Wasas bild vi stå och lyss,
i det vi oss hans ord till minnes föra;
de kraftens ord, han talte till sitt folk,
som både frihetens och lagens tolk.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
