Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’214
tal och fauner och målade det omedvetet sjelf: »Jag tror, jag
slog omkull en stol.» Det var for honom så naturlig bild.
-Kanske också i tankar och beslut. Än populär, än tvertemot.
Men döden kom stilla och fridsam. Och med Geijer slocknade
åter ett af de klaraste ljusen inom vårt lands litteratur; eller
rättare: ban flyttadès sjelf in på minnets himmel, uti »Svenska
Folkets Historia» och i Upsala Universitets annaler, for att stråla
der såsom stjerna af första storleken. Vid begrafningen i
Jacobs kyrka hade den efterlefvande trogne vännen Ad. Lindblad
arrangerat en kantat, och efter musiken till Geijers egen »Viking»
sjöngs om »En segrande Ande i tanke och sång, en stjerna på
villande sjö»... medan Böttiger klagade särskildt öfver alla
dessa fyra dyra förluster i ett poem, som slöts så här:
Minnet ensamt äg att ej förlora!
denna skatt, o Svea, ej förspill,
när de små nu börja leka stora
och de stora mer ej finnas till.
Eller fyll den ring, som döden bräckte,
. fyll den glesa med hvad dagen ger:
mana fram utur ett yngre slägte
Geijer, Järta, Lagerbring, Tegnér!
Ack, ännu väntade oss många fler förluster! Isynnerhet
tycktes Svenska Akademien tillspillogifven. Frans Michael
Franzén slöt sista gången sina ögon natten till den 15 Aug.;
den genom sitt tioåriga sekretariat och sina trettiotvå äreminnen
verksammaste bland den nyssnämnda akademiens medlemmar.
Han var född 1772. I yngre åren var hans nna, välbildade
gestalt med de nästan idealiskt sköna dragen så utmärkt, att
han öfver allt väckte uppseende. Hans ädla uppsyn ingaf
äfven i hans högre ålder vördnad, oansedt den lilla och tunna
gestalten, ty när han, lifvad af någon idé, talade enskildt eller
offentligen, strålade ur hans ögon en egen inspiration. Och när
han, i sfti lätt tända harm öfver allt oädelt, i hettan förgick
sig, var det rörande att höra den gamle sjelf erkänna det. Det
var då, som den äkta kristliga, ödmjuka och fromma anden
framträdde i hela sin öfverjordiska skönhet, med en tår öfver
dën menskliga svagheten. Om hans sätt att bereda
nattvardsbarn fanns blott en enda mening, och om hans predikningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
