Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.171
hvarken Marrast eller Cavaignac ernade/ låta frukterna af den
dyrköpta segern tagas ifrån dem. Cavaignac förkunnade
nemligen der, att belägringstillståndet »ännu länge» komme att
fortfara. att han beslutat framhärda med sina tvångsåtgärder mot
pressen och att han skulle hålla Paris i tygel med 50,000 man.
Efter dylika förklaringar kunde han lugnt afvakta Lamartines
anlopp.
Generalprokuratorn anmanade den 8 alla tidningar, som
önskade undvika laga åtal att inom den 12 ställa kaution,
oaktadt dessa kautioner straxt i Februari blifvit af provisoriska
regeringen så att säga efterskänkta. Den strängt redlige gamle Frans
Arago förklarade inför undersökningskomitén, att enligt bevis, som
voro i hans händer, hade representanterna A. Portalis, Landrin och
Jules Fa vre hört till insurrektionens hufvudledare, och
Lamartine och Ledru Kollin gåfvo stöd åt utsagon. En kabinettschef
i krigsministèren, ryttmästaren Constantin, häktades midtunder
det han sjelf såsom instruktionsdomare förhörde insurgenter.
Partierna inom nationalförsamlingen framträdde allt
skarpare. Ledamöterna stiftade tvenne klubbar, nästan lika
manstarka. Den ena: »Club de la rue de Poitiers», ville en
konstitutionell republik med två kamrar och Thiers till president.
Hit hörde Baraguay d’Hilliers, Thiers, Odilon Barrot och hela
f. d. venstern. Deremot åsyftade »Club du Palais National» en
republik efter nordamerikanskt mönster, med Cavaignac till
president. Till denna klubb, som stod under Marrasts ledning,
hörde hela ministèren, utom Lamoricière och Bedeau. Mellan
begge dessa partier stodo 80 ledamöter af yttersta venstern,
d. v. s. Bergpartiet, med Flocon, Caussidière, Louis Blanc,
La-grange, samt mer än 100 indifferenta ledamöter i centern, som
böjde sig än åt venster, än åt höger.
Arbetareklubben i Toulouse fattade uttryckligt beslut att
åter erkänna nuvarande nationalförsamlingen såsom ett uttryck
af allmänna valrätten, och afkunnade lika formligen dödsdom
öfver general Lamoricière, för hans åtgärder till kufvande af
juni-insurrektionen i Paris. Den 11 Juli fick
nationalförsamlingen nfhöra motionerna: att en million soldater måtte
beväpnas till Europas bekrigande samt att ingen prest måtte aflönas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
