Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7
I detta dyra rabulisteri
så går det skralt med allt Foebuseri
ty saken är att menniskan vill bara
stå fram att synas — den hon ej kan vara.
Johan David Valerius, i hvars spirituella och talentfulla
familj förf. också fick umgås, och der man emellanåt
sammanträffade både med B. v. Beskow och andra akademister,
på det angenämaste trakterad, utom med materiela
serveringar, äfven och isynnerhet med ypperlig sång, musik och poesi,
skref mig den 20 Januari 1850: "M:ll Wilhelmina Stålberg
egnade mig häromdagen hosföljande fågnerim. Icke för min
skull, — ty jag hvarken älskar eller förtjenar dylika
artigheter, — men för styckets och författarinnans, af hvilka det förra
ganska väl tål, och den sednare åtminstone ej hatar
publiciteten, vågar jag vänligen anhålla om versernas införande på
något öfverloppsrum i Posttidningen". Äfven i den minsta
strof, som Valerius skref, kunde man igenkänna hans fina
vändningar. Till sin äldste dotter skref han den 10 Mars 1848:
uMin egen Willa (ett smeknamn). Hjertlig tack skall du ha
för det sednaste, i dubbel bemärkelse snälla, både vackra och
skyndsamma svarsbrefvet. Hvad ändå denna förtroliga
utvexling af tankar och känslor, äfven om ämnena äro obetydliga,
förkortar afståndet och, så till sägande, aflägsnar frånvaron!
När jag skrifver mina bref, reser jag till Dig, och när jag får
dina, kommer Du till mig. Få detta sätt ombyta vi ofta i
andanom vistelseorter. Du skämtar med min bergsnatur. Ehuru
jag kroppsligen nästan befinnes orörlig från stället, och
således står eller sitter fast som berget, har jag visserligen aldrig
jemfört mig med ett fast berg. Thyvärr, jag liknar snarare
•ett skört, förvittradt och småningom sönderfallande, som dock
lyfter sin mossiga hjessa i vädret, af stolthet att, om ock
medvetslöst, ha frambragt rena guldet, Dig, min Willa. Kärliga
helsningar från oss alla till Dig och din goda Christian. I
döden din trogne far och vän ..." Till denna Willa, hennes
Christian och dottern Ida, hvilka tre tillsammans på
sommaren företagit en resa åt Dalarne, skref han den 5 Juni samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
