Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127
hjerta har nu brustit; dessa klara, strålande ögon hafva nu
slocknat, denna milda, ljufva stämma höjes ej mer i Wasas
tempel eller i hofvets .salar eller från något jordiskt
Stjern-sund; men från stjern-oceanen instämmer den nu i det
Halle-lujah, myriader Aeoner, i evig harmoni, jubla kring Allfaders
thron".
Atterbom skref i sin dedication till hrr Ad. Lindblad och
Carl Sjögren, framför sjette delen af sina "Svenska Siare och
Skalder": "Men hvem kan i dessa dagar tänka på poesi och
musik, utan att stundligen ihågkomma, hvad båda nyss hafva
förlorat genom bortgången af den unge furste, som sjelf var
den älskligaste uppenbarelse af bådas upprinneliga enhet ? Man
behöfde blott se honom för att röna denna enhets
oemotståndliga inverkan. Det utgjorde af hans värde blott en ringa del,
att han, hvad genast vid hans första åsyn röjde sig, var
behaget sjelft, i ynglingagestalt förkroppsligadt med all sin ljuf het;
hans inre väsende var, liksom hans yttre, don himlaburna
godhetens och glädjens egen fläckfria skönhet; i en
genomskinlighet, en stigande förklaringsglans, som häntydde på snar
återfärd till hans rätta hemland. Sådan bör dock för honom vår
kärlek vara, att den, sä litet som möjligt är, dröjer vid alla
erkänsamma hjertans enskilda förlust, eller vid slocknandet
af den för vårt fosterland nya morgonrodnad af vitterhet och
konst, för hvilken han tycktes begåfvad med alla egenskaper
till befrämjare och beskyddare. Vår öfvervägande föreställning
vare — hans lycka. Uppflyttad till de högre chorerna frän
det mellan så mångfaldiga disharmonier slitna jordelif, öfver
hvars virrvarr han alltid sväfvade som en ostörbart skär melodi
af allförsoning — huru säll måste han icke nu känna sig!
Huru skola der hans anletsdrag le, hans ögon stråla, hans
englavingar röra sig med oafmattlig spännkraft! Och så må
efterklangen af denna melodi outplånligt genomljuda oss,
renande, stärkande, förljufvande, förklarande: och äfven i min
ringa hydda ännu mången lifvande flägt af hans närvaro
förnimmas ; under det jag, i en enslighet, som alltmera närmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
