Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244
nöje» aftryckt ur öresundsposten en af Orvar Odds
»memoarer», hvilken berättade att den »arme Russell måste kanka
åstad till Wien», fastän »det var ett hundväder och kallt
som f—n», och huru den »arme Russell spelat en dålig
fiol i Wien», och hvarvid O. 0. snart utgjöt sig i »fina
ironier» öfver »hvarje dylik Janus», »hvarje dylik
neutralitetsgud», som skall »utan tvifvel blifva uthvisslad och
kastad öfver bord», »vräkas ut», ty det*»måste taga en ända
med förskräckelse med hela detta förnäma sällskap»,
»Englands folk har längesedan högljudt låtit förstå att det icke
är tillfreds med sina Nichandran) (af verbum »nicka», den
periodens öknamn på konung Oscar), »Nickandrarne skola
samt och synnerligen nödgas taga afsked, både i England
och annorstädes!); hvarefter i förtäckta ordalag kung Oscar
hotades med samma öde, som träffade Gustaf Adolf »när
ryssen i sin tid tog Sveaborg». Allt detta skref
Sturzen-becker och aftryckte »med mycket nöje» Aftonbladet, —
bara för det att konung Oscar icke förklarade ryssen krig,
under Krimkriget! Den s. k. »palatsrevolutionen vid
Nygatan», inom Aftonbladsredaktionen, till följd af hvilken
Bergstedt afgick, hade flera orsaker. Bergstedt vantrifdes,
alltsedan Liljeborgs död, med hvilken hans ende själsfrände i
redactionen försvunnit. B. hade varit skandinav, men aldc
les förlorat lusten på den politiken, hvilken till ytterlighet
drefs af Sohlman; skandinaverna i bladet ville arbeta på
krig emot Ryssland, hvilket B. icke hade lust att leka med.
Tvenne alldeles olika viljor kämpade alltså emot hvarandra;
inom redactionen, och med den bitterhet att man slutligen
knappt låtsade se hvarann. Slutligen kom en dag Svedbom,
skickad af de öfriga, isynnerhet Sohlman, in till Bergstedt
för att säga honom: »det här går inte längre, Sohlman vill
afgå och de andra tala om att följa exemplet»; hvartill B.
svarade: »det behöfs icke, utan det blir jag, som går» —
och dermed var saken afgjord; och när B. nyårsaftonen
1855, efter slutadt dagsarbete, lemnade byrån, tog han icke
annat afsked från de öfriga, än att lemna nyckeln till sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
