- Project Runeberg -  Ur minnet och dagboken om mina samtida personer och händelser efter 1815 / Åttonde delen. Oscar I:s sista regeringsår och riksdag, vicekonung och prinsregeringar, 1856-1857 /
71

(1870-1874) [MARC] Author: Johan Carl Hellberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

71

och närvaro. Medan Fredrik från balkongen tackade
följden glädje, studenterna beredt honom och hans höge gäst,
hade Carl begifvit sig ned på sjelfva Kidebanan
(Christiansborgs, der sången och samlingen försiggått) och höll
dernere följande minnesvärda Tal: »Mine Herrar! Då konungen
med egen röst tackar Eder för den välvilja, som blifvit
mig bevisad, skulle jag icke behöfva höja min stämma, om
det icke vore ett behof för mitt hjerta att uttrycka min
glädje, att J så trofast bevaren de minnen, som J medfört
från Fyris land och från Mälarens stränder, der min vagga
stod. I Svithiods dalar och bland Norges fjellar ljuder
samma ecco af Eder vänskaps röst, och det djup, som min
köl nyss har plöjt, bär vitne om, huru ofta nordens
ungdom stämt broderligbetens kära möte med hvarandra. Den
helsning, jag nu af Eder emottager, skall jag bringa till
min Fader och Konung och till Edra trofasta vänner, från
hvilka jag kommer och till hvilka jag snart återvänder.
Hos Eder äro ungdomshoppet, vetenskapen och
fosterlandskärleken sammanknutna, och denna förening försäkrar om de
rikaste frukter. Hvad jag denna afton upplefvat, skall jag
aldrig glömma: lika litet som de fjellar, från hvilka jag
kommer, skola falla, lika litet som stormen någonsin kan
drifva en man bort ifrån hans väg. Dessa facklor, som nu
blossa, skola släckas; men i mitt hjerta hafva de kastat ett
återsken, som aldrig skall försvinna.» Detta hände den 16
September 1856 och var hos alla parter säkert i liflig
åminnelse, särdeles sju år derefter, i slutet af November!
Öfriga fester och hyllningar vid detta besök i Danmark,
galataffel, galaspektakel, galatruppmanövrer och konung
Fredriks artighet att påföljande Måndag följa sin gäst ända
till Helsingör, ja, långt ut i Kattegatt, der de ändtligen
den 22 åtskiljdes — gå vi här förbi. Söndagen den 21
var slutbanketten i Fredriksborgs riddarsal, och Vicekonungen
fick då »Dannebrogsmännens hederstecken.» Huru måste
icke alla dessa kronprinsens, äldste sonens, framgångar hafva
fröjdat hans faders skandinaviska hjerta!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:41:41 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hjcminnet/8/0079.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free