Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. I. Vapenbröderna från Värend.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- is -
De hade skrifvit ett bref hem till Sverige, det var den
dag, då de blifvit korpraler. Nu skrefvo de det andra från
Frankfurt, när de blifvit officerare.
Snart skulle emellertid ett moln beslöja solen, som upp-
gått i ständigt tilltagande glans för vapenbröderna från Värend.
Utsända med hvar sin ryttarflock för att rekognosera
råkade de i strid invid den lilla staden Zerbst. De drefvo
nämligen fienden på flykten/ sedan de vållat honom stora för-
luster och jagade den sedermera framåt i riktning mot Magde-
burg, till dess att den var helt och hållet förskingrad. Men
när de tappra smålandsryttarna sedan skulle vända tillbaka från
denna jakt, hade de blott en anförare: Carl Frisk fattades,
och man omtalade för Helge, att han stupat vid Zerbst.
Helge samlade då hela ryttarskaran och förde den tillbaka
till Zerbst för att taga vara på sin väns lik. Men det stod ej
att finna. Samtliga liken voro plundrade på bara kropparna,
många voro till oigenkänlighet massakrerade och ibland dessa
dystra spillror kunde Helge inte igenkänna sin ungdomsvän.
Han tordes inte heller uppehålla sig för länge med att
leta, ty hans skara hade blifvit betydligt decimerad under stri-
den, och när som helst kunde en starkare fiendtlig trupp vara
att förvänta, dessutom väntade man i hufvudkvarteret på under-
rättelser om, hvad man funnit under rekognoseringen.
Tilly stod utanför Magdeburg och konungen öfvervägde
till och ifrån, om han skulle våga komma den hotade staden
till hjälp eller inte.
Rekognoseringstrupper voro därför utsända åt flere håll,
och det berodde mycket på de underrättelser, man af dem
erhöll, om konungen skulle anse sig oförhindrad att bistå
Magdeburg eller ej.
Helge tordes därför ej af dessa tvenne nämnda skäl uppe-
hålla sig längre med sökandet efter Carls döda kropp, utan
lät blåsa till ställning, uttalade högt ett tack och en afskeds-
helsning åt de stupade svenskarne samt framsade en särskild
minnesgärd öfver Carl Frisk.
Därefter läto ryttarna sina pistoler knalla öfver fältet till
hederssalut åt de stupade, och sedan de å nyo laddat sina vapen
anträdde de återfärden till svenska hufvudkvarteret, där de med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
