29
(1906) Author: Wilhelm Granath
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
PDF (B/W) - On this page / på denna sida - Kap. III. Pistolsmedens dotter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the
raw OCR text
from the scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns den
maskintolkade texten
från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
själf lärt att göra goda ryttarpistoler. Men huru skickliga dessa arbetare än voro, lämnades dock inte en enda pistol ut, hvilken inte först varit under Meijers egna händer. Innan vapnen blefvo förklarade färdiga, lämnades de där- för in i ett litet rum, där Meijer själf satt och dit ingen utan hans gifna tillstånd fick tillträde. Där preparerades vapnen och man sade, att hvar och en, som fick en dylik preparerad pistol, blef »hård,» det vill säga osårbar. Det var under denna tid och äfven långt senare ett all- mänt tal, att krigare kunde göra sig hårda och detta troddes ofta bero på vapnen. Den passauiska konsten, eller som man kallar »att göra sig hård», det aren uppfinning af vidskepelsen,som ännu i slutet af adertonde och början af nittonde seklet funnit sina försva- rare och anhängare. Den, som känner denna konst, skall inte kunna såras hvarken af skott eller af hugg eller på hvad annat sätt som helst. Ingenting skall kunna skada en sådan männi- ska, så vida man inte skjuter på henne med en kula af silfver eller guld, förtäljer sägnen. Hos greker och romare hyste man redan i äldsta tider förtroende till denna härdning. Man kunde inte föreställa sig att hjeltar, som i drabbningar ofta hade undgått döden, endast hade sin tapperhet och sin lycka att tacka därför. Däraf upp- kom den tanken, att de blifvit härdade af vissa gudomligheter, med hvilka de på något sätt stodo i förbindelse och af dem voro synnerligen älskade och skyddade. Hjeltarna själfva funno denna tro, om de också inte alltid närde densamma, mycket fördelaktig för sig på den grund, att folket i anseende till deras förbindelse med gudarna visade dem så mycket större vördnad och själfva ådagalade tapperhet i striden, ju mera det var öfvertygadt om, att det under en sådan anförare säkert skulle segra. Denna tro försvagades icke en gång, när de blefvo slagna eller om en hjelte sårades, äfven om han ansågs vara osårbar; emedan man trodde, att såret var en verkan af någon gudom- lighet, som hade understödt fienden. För hjelten var det emellertid fördelaktigast, om inte blott hans folk utan äfven fienden trodde, att han var »hård.» Ty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
