Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. V. Pater Myosotis.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 59 -
kristliga församlingen på den smala och törnuppfyllda stig, som
Frälsaren betecknat vara den rätta för himmelns uppnående.
Med ett hjärta fullt af kärlek till alla människor skulle
han helst hafva velat förvandla hela världen till kloster och
alla människor till behoflösa och försakande munkar och
nunnor.
Likaså ville dominikanerorden antaga sig folket. Men
denna orden lade sig synnerligast vinn om predikande. Li-
dandet, menade denna orden, tjänade kristenheten därtill, att
den genom detsamma gaf påfvarne större privilegier att verka
för inkvisitionen och såmedelst att uppspåra och utrota kättare.
En svår blodskuld hvilar öfver denna orden.
Understödda af påfvarne och älskade af folket hade dessa
ordnar kloster i alla städer. Inflytelserika predikanter, berömda
professorer, ja äfven store byggmästare och målare fostrades
i dessa samfund.
Båda ordnarne voro tiggarordnar; d. v. s. underhöllo sig
genom frivilliga och hoptiggda gåfvor.
Emellertid blef det snart en täflan mellan klostren och
flera ordnar sökte höja sig; men ju häftigare denna täflan blef,
desto mera försvann disciplinen inom de olika ordnarne.
Vid tiden för denna berättelse och äfven långt förut, ja
vid den tid, då Luther verkade, voro de flesta af klosterord-
narna förfallna för att icke säga förvildade; och Luther själf
säger om munkväsendet:
»Hela munkväsendet är ett oanständigt och skändligt hyck-
leri. Munkarna säga sig lefva i armord och likväl hafva de
ett sådant öfverflöd på allt, att de aldrig kunnat erfara ett
verkligt fattigt hjärtas bedröfvelse. De göra sig en ära af sin
lydnad och likväl finnes på jorden icke ett friare folk än mun-
karne, hvilka på ett mästerligt sätt veta att göra sig hörsam-
made af biskopar och furstar. Om deras heliga och rena
kyskhet vill jag alldeles icke tala - rnen bland tusende är det
icke en, som med allvar tänker på att lefva ren och kysk; och
hjärtats tankar är det bäst att vara tyst med.»
Luther var emellertid inte den ende, som uttalade sin
förkastelsedom öfver munkarna. Biskop Johan VI af Meissen
har öppet uttalat sin afsky öfver dem genom följande yttrande:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
